Regn, råttor och jävleskap

Regnet har äntligen nått Betlehem. Nu skrattar alla fruktträden och imorgon kan vi dra en räd på stan och palla apelsiner och citroner. Rich, fotografen som jobbar i Aida Camp, har nu anlänt och vi var och träffade honom igår. Vi kommer att hålla engelskakurser tre gånger i veckan på ”Lajee center” (som ungdomsgården heter). Resten av tiden vi är där ska vi spöa skiten ur alla barn i pingis. Lägret är ungefär 60x70 m och här är mer än 4000 människor inklämda. Alla barnen i lägret går i skolan men efter skoldagens slut finns det inte så mycket för dem att göra. Det brukade finnas en fotbollsplan här men när muren byggdes ”råkade” den hamna på andra sidan. Men på Lajee center finns det Dabka-träning (traditionell palestinsk dans), några datorer med Internet och ett pingisbord. Det finns ett stort rum (som än så länge bara består av en cementgrund och några, av soldaternas gevär, sönderskjutna fönster) som ska bli ett litet ”art center” men det finns i nuläget inga pengar som gör detta möjligt. Så om du är rik och läser detta, besök: www.lajee.org.

Gata i närheten av Gamla stan i Hebron

Igår var vi i Hebron. Det är tydligen Västbankens största stad och det bor ca 167.000 människor här (2006). Vi fick skjuts till Hebron av Rich och hans vänner och de berättade att det på Västbanken bor ca 3 miljoner människor varav en halv miljon utgörs av israeliska bosättare. Mellan Betlehem och Hebron sträcker det sig bosättningar i nästan tre mil. De berättade att bosättningarna bara blir större och större för varje dag som går. Israeler åker och sätter upp baracker där de vill bo och så kommer staten Israel och påbörjar husbyggen med pool för den som önskar.

Suddig langskapsbild påväg mellan Betlehem och Hebron

Rich berättade även om en demonstration mot muren i Hebron för några dagar sedan som resulterade i att 25 människor hamnade på sjukhus. Israelisk militär hade tydligen skjutit mot demonstranterna från höfterna och neråt (rapporteras det om detta i svenska nyheter? Tacksam för svar). En amerikansk bosättare gick för övrigt in i Moskén här år 1994 och mejade ner 27 människor med kulspruta. Vi såg inga amerikanska bosättare med kulsprutor idag, bara israelisk militär med skjutvapen överallt. Hebron kryllar av affärer och ställen att äta på. Vårt mål var att ta oss in i Gamla stan (och att köpa ett par skor). Det visade sig att om man ska köpa ett par fina skor (i detta fall ett par röda låga converse-kopior) och har storlek 36-39 så får man tänka om. Har man ”valt” att ha den storleken på fötterna så består utbudet enbart av en uppsjö spetsiga stövlar i alla möjliga färger och mönster (ormskinn, leopard, lila, knallgula och med diamanter och fräcka blomsterattiraljer osv). Vi gav med andra ord upp. När vi kom in i Gamla stan blev allt väldigt overkligt. Bosättare har tagit över många av husen och har från övervåningarna börjat slänga ner sopor i gränderna. För att undvika den värsta förnedringen har Palestinierna satt upp nät några meter ovanför marken i ett försök att samla upp allt skräp som bosättarna slänger ner på dem och deras affärer. Men trots dessa försök vågar sig inte folk in där i samma utsträckning som innan och tusentals affärer har tvingats slå igen. Gamla stan, som innan intafadan fullkomligt blomstrade och hade en puls likt en högfebril näbbmus, är numera en spökstad.

Camilla i en fager palestinsk klänning

Kan nog säga, utan att ljuga, att vi var de enda icke-muslimska människorna i hela Hebron idag. Lallade runt i cirklar på stan och kände oss ganska iakttagna mest hela tiden. My försökte fota lite seriösa motiv men fick mest ångest av att gå runt med en alldeles för fin kamera runt halsen utan inspiration. Till slut hittade hon en tilltufsad avliden råtta och tog två bilder på den, kände sig ännu dummare, gav upp och åt falafel istället.

My köpte sju par strumpor med tår på (som fingervantar fast till fötterna) och är kanske lite för exalterad över detta än vad som kan kallas normalt. Camilla har utökat sitt sjalförråd från kanske 200 till 203 stycken. (konsumtion i all ära men vi måste ju stödja palestiniernas business. Och vi köpte sjalarna i en liten affär som drevs av en kvinnoorganisation som gav jobb åt 120 stycken palestinska kvinnor så vår konsumtion, intalade vi oss själva, var helt och hållet berättigad)

Två av kvinnorna som vi i och med sjalköp stöttade

På jakt efter "Kunafa" (en Palestinsk efterrättsliknande specialitet) exakt hela förbannade dagen hittade vi något lys-oranget (hur stavas det?) jävelskap som substitut som Camilla tog en tugga av och sedan väldigt vänligt gav till My. Det var inte så gott! Tack Camilla!

Mustafa sålde Kunafa

Vi stannade till på glas -& keramikfabriken i Hebrons utkant och blåste varsitt glas som vi nog inte vill se röken av någonsin igen. Men vi sade lik förbannat att vi skulle komma tillbaka och hälsa på och hämta våra helt vedervärdiga alster.

Inne i keramikverkstaden satt männen och målade små snirkliga mönster på fat. Det gör inget om man tar sig en liten tupplur mitt i arbetet (det är ett familjeföretag så man riskerar inte att få sparken)

I bussen på väg tillbaka till Betlehem trängdes vi ihop med ett gäng tjejer med färgsprakande slöjor. De ville gärna försöka prata engelska med oss eftersom de studerade detta vid universitetet. De var alla systrar i en familj om sju systrar och fem bröder från SAMMA MAMMA.. Heliga makaron! De var hur som helst på väg till Jerusalem för att hälsa på sin mormor som de inte sett på tre år. De var alla väldigt exalterade och visade upp sina tillstånd som Israel så snällt utfärdat åt dem. Tre dagar får de vistas i Jerusalem. My fick ett armband av dem i present och Camilla bjöd på torkad ingefära i gengäld.

Betlehem i domedagsskymning

Kvällen avslutades med ett, numera obligatoriskt, avsnitt av Grey's Anatomy. Herrejistaness vilken jobbig röst Meredith har.