Heja oss!

Våra dagar här fylls av mycket. Vi har varit så upptagna av att socialisera (äta) att vi inte hinner blogga längre, men det är en bra sak. Vi föreslår att du som läser detta går och kokar en kopp kaffe och gör en liten pick-nick då detta inlägg riskerar att bli några meter långt. Men vi ska försöka göra det så kortfattat som möjligt.

Camilla har lovat, nu till sin stora skräck, att spela upp en svensk artist som sjunger på engelska för sina barn. Har snöat in på Jens Lekman och när hon, efter våldigt många om och men, precis har bestämt sig för vilken låt som är bäst (den som handlar om Shirin son har en skönhetssalong i sin egen lägenhet) kom hon på att lärarinna heter Shireen och detta har psykat ner henne totalt och hon är nu tillbaka på ruta ett.

Två av Camillas elever i hennes Arafat-sjal

Vi lekte associationsleken med vår engelskagrupp. Det blev väldigt intressanta associationer. Det bästa var nog det Amal kastade ur sig när vi förklarade för dem vad en "dwarf" och "giant" var. Amal, som är utbildad jurist och håller workshops och föreläsningar för ungdomar om "human rights", sa: "Oh, yes the giants.... the ones that live in Africa". My frågade då: "Really, do they all live in Africa? Where in Africa?" Amal svarade snabbt: "I don't know bur they're all black and giant". Ha ha ha.. "Hej jag heter Amal och kämpar för att alla människor ska ha samma rättigheter och vara sedda på samma sätt." Till nästa vecka ska de skriva en uppsats om varför palestinska familjer är så stora. Alla människor vi har stött på här har nämligen en näst intill oändligt stor syskonskara. Ska bli spännande att höra deras funderingar kring detta.

My hjälper Moumi på Lajee center

Vi var på restaurang med Rania (en före detta lärare på Siraskolan) i ett stort, ganska känt, Beduintält för några dagar sedan. Hon hade med sig sin man och sina tre flickor. Hon är gravid igen och när vi blev upphämtade av dem hade de precis kommit från sjukhuset där ultraljudet talade om för dem att de ska få en flicka till. Hon skrattade och sa att de får väl försöka igen för att få en pojke (här måste man nämligen få en pojke för att familjenamnet ska kunna leva vidare). De undrade om det gick bra att skicka alla flickor som Rania kommer föda i framtiden till oss i Sverige.

Rania och hennes man drar i vattenpipan

Den yngsta var fyra år och på vägen till restaurangen sov hon i bilen. När vi hade fått vårt bord och hon efter lite hoummus vaknade till blev hon ett vilddjur. Hon knöt ihop våra skosnören, satte imaginära handklovar på oss och låtsades att hon åt upp våra armar och hon skrattade hysteriskt hela tiden. Sedan ville hon själv bli biten.

Läckerheter på bordet och ett vilddjur i högra hörnet

Vi har varit hemma hos Laureen (lärare på skolan) och hennes familj där vi blev bjudna på vinbladsdolmar. Oh my gosh, hennes mamma: "EAT, eat, eeeeeat mooooore". Jaha, vi rullade hem! Trots att vi åt så att vi höll på att spricka slutade hon aldrig säga "EAT!!!" Vi lärde oss i alla fall att göra "Kunafe" av hennes pappa. Intressant att se att när hennes mamma lagade mat i köket satt alla i vardagsrummet och konverserade men när hennes pappa lagade mat så blev det helt plötsligt väldigt intressant att vistas i köket. Men oj, oj, oj... vi ska starta Kunafe-café när vi kommer hem till Sverige. Det blir lite svårt att bestämma i vilken stad vi ska ha caféet då den ena av oss bor på Sveriges framsida och den andra i Sveriges bak. Ni får rösta här på bloggen vilken stad vi skall hålla till i: Göteborg eller Stockholm. Varje söndag hade vi i alla fall tänkt oss att driva caféet.

Laureen, Shereen och Eman på skolgården

Vi har hunnit med en "Svenskdag" på skolan med fakta om Sverige och bildvisning och jordgubbstårte-kalas med alla fina barn. Det mesta som sades om Sverige hade vi ingen aning om. Om man vänder Sverige upp och ner så hamnar Sveriges norra del i norra Italien, vår största fjäril kan man minsann mäta mellan tummen och pekfingret och på Gotland kastar man stora stockar, som väger 28 kilo, omkring sig.

Vi hälsade på Rezeq i Jerusalem för några dagar sedan. My köpte nya skor och var strålande exalterad över detta.

Nya skor, jo man tackar!

Världens åskoväder drog in över oss och himlen öppnade sig. Det forsade så mycket vatten att vi inte kunde ta oss över gatan. Vi fick be en bil stanna och köra oss över på andra sidan (fyra meter). Så kan det gå när man inte vill blöta ner sina nya snygge-skor.

Rezeq och hans bror Mohand i deras fräna leopardsoffa

Vi åt middag med Rezeqs bror och mamma (som hade lagat god mat) och när vi druckit upp kaffet hade klockan hunnit bli så mycket att vi fick ringa efter taxi för bussarna hade slutat gå.

Rezeq's fina mamma

Hemvägen var topp tio av bästa ögonblicken i våra liv. Det hade slutat regna men kraftiga blixtar slog ihärdigt ner omkring oss. I princip helt ensamma på de slingriga vägarna som tog oss upp för kullar och ner i dalar med fullmånen som enda ljus flög vi genom det mörka landskapet och ville aldrig att resan skulle ta slut.

...och här har vi Rezeq på taket...

Vi blev bjudna på falafelfrukost av Amal och hennes faster med efterföljande kaffe hemma hos fastern i hennes hus, fullt med sköldpaddor, intill muren. Vi ska tillbaka dit och lära henne baka kanelbullar nästa vecka och hon ska lära oss göra riktig palestinsk falafel och hoummus.

Det "lyckliga" paret på en förlovningsfest

Igår blev vi medbjudna på ett "Engagement party" med Eman (lärare på skolan) och hennes familj med tårta, arrak och galen rumpskakardans med livsglada människor, finklädda i slirkig satäng.

Gammelfarfar blev kär i Camilla och de dansade en runda.

Camilla var lite, liiite längre än farfar

När Camilla, antagligen noga planerat, smet iväg på toaletten passade festens deltagare på att bilda en ring och tvinga My att dansa i mitten.

Spontandans strax innan Camilla smet

Sedan blev det middag i Beet Sahour med Emans familj, trots att vi egentligen inte hade tid. Folk här vill så gärna bjuda på saker och det är väldigt svårt att tacka nej när man har tio ledsna hundögon på sig. "Come on, please just an hour" så vi sa ja såklart.

Tre tanter på kalas

Efter en jättetrevlig middag lyckades de lura hem oss till dem på en kopp arabiskt kaffe, "very delicious" (som alla säger här).

Eman och hennes lille Fernando i bilen

Sedan sa de att de hade förberett för oss om v ville sova över. Det kunde vi tyvärr inte eftersom vi snart ska till Jordanien och Jericho, för att utöka Mys visum och hålla en Engelska work-shop för barnen där, och vi hade massor att planera inför detta. Så de log brett, sade "another time" och körde oss snällt hem.

Fernando ser kanske lugn och snäll ut här men det mesta av tiden spenderade han med att stöka omkring på bordet och riva ner duken

Vi har varit hemma hos Mary med hennes två tokiga barn och sedan en drink i ett tält med vattenpiperökning med alla hennes vänner och släktingar som bara aldrig slutade droppade in. Både Camilla och My listade ut hur man gör rökringar, äntligen. My har försökt se tuff ut med detta trick i flertalet år men aldrig riktigt lyckats.

Människor här är feta. 75 % av alla vuxna är överviktiga. Eftersom de flesta här är arbetslösa och inte kan ta sig härifrån så finns det inte så mycket annat att göra än att äta. Det är hemskt att se. När man är ute och motionerar stannar alla bilar som kör förbi och undrar om man behöver skjuts för det ser ju ut som att man har så bråttom. Motion finns inte här. Vi är snart också feta efter all "very delicious" mat.

Very delicious pita-bröd

Eftersom vi har tänkt baka lite kakor och bjuda barnen och lärarna på innan vi åker hem och råvarorna här är lite annorlunda så har vi ikväll provbakat kladdkaka och kanelbullar. Baket påminde oss mycket om en gång för några år sedan när vi skulle göra sushi ihop: My ringde Camilla och var entusiastisk och ville göra sushi eftersom hon hade både tång och risvinäger hemma. Tjohoo tänkte Camilla och kom genast hem till My. Det visade sig att tång och risvinäger var det enda My hade så sushin fick en del märkvärdiga substitut. Sambal oelek istället för wasabi, kinesisk soja istället för japansk, grötris istället för sushiris och innanmätet var inte de klassiska avocado/gurka/morot/fisk-stavarna, nej nej, vi använde gröna oliver, créme fraiche, solrosfrön och gurka. Det var inte gott!

Så...Eftersom det inte finns färsk jäst här så använde vi torrjäst, margarinet vi köpt är inte som margarin hemma, det är mer någon slags formpressad palmolja (eller annan äcklighet, typ get-urin) Och när vi kom hem och hade (trodde vi) köpt mjölk visade det sig vara inte mjölk, inte youghurt, inte en blandning mellan mjölk och youghurt, utan något som enbart skulle kunna beskrivas som get-youghurt!! Vi bet hop och bestämde oss för att försöka ändå. Såhär med facit i hand hade vi nog valt att spendera de senaste 6 timmarna med att göra något annat. Degen jäste inte, smakade surt och resultatet blev något fettigt gummiaktigt bakverk. Vi har uppfunnit en helt ny sorts kaka: surdegsgetbullar! Kladdkakan dryper av fett och är näst intill oätbar men eftersom ingen av oss gillar att slänga mat så satte vi igång att krama ur fettet med hushållspapper (nej, det är inget vi är stolta över) Men kakan går i alla fall att äta nu, men vi har döpt om den till polerad-choklad-fudge-platt-kaka. Nu ska vi avnjuta jävelskapet! Hejja oss!!!

Camilla och Eman får avsluta denna gången... Eman är med ganska mycket men det kan vara för att hon är lite grann av vår favvo!