Nyss återvända från Nablus, Palestinas största stad, ligger vi utslagna på soffan och är helt tomma i huvudet. Varför är vi då tomma i huvudet? Jo, vi har blivit tvångsmatade med allt sött som satt sina fötter på denna jord av Loai och hans bror (som vi fick bo över natt hos och som visade oss runt i stan). Vi har det senaste dygnet enbart ätit kunafe, baklawa, friterade degklumpar, kakor och friterade kakor och våra blodkärl är nu så besvikna på oss att de inte vet vad de ska ta sig till. Vi vet inte heller vad vi ska ta oss till så vi ligger, som sagt, utslagna på soffan.
I Nablus bor ca 200.000 människor och de bor ungefär där som i ett fängelse. Man kan på ett sätt "förstå" hur Israel skyller på "security" när de smäller upp en mur med massa checkpoints på gränsen mellan Israel och Palestina. Men varför de har massa checkpoints mitt på Västbanken (inte ens i närheten av Israel) kan jag inte förstå. Det är bara för att göra livet extra surt för dem. Check pointen var helt fruktansvärd. Hur mycket folk som helst i kö och vi bara blev framvinkade och slank igenom utan problem och vi kände oss verkligen dumma. För något år sedan var förhållandena i Nablus ganska illa. Israelisk militär satt uppe i bergen som omringar staden och varje kväll klockan elva tog de sig ner i dalen och sköt hejvilt. Klockan fem i elva var Nablus en stad med hög puls och mycket rörelse och när klockan slog prick var det en spökstad. Idag är det inte lika mycket spänningar.
Nablus är bl.a. känt för sin olivoljetvål-tillverkning. Innan Israelisk militär släppte lite bomber över staden för några år sedan brukade här ligga en av de största tvålfabrikerna
Efter att ha träffat deras helt fantastiska mamma som bjöd på massa läckerheter och en sväng på stan började det skymma och det var snart dags att äta igen.
Ett stycke fantastisk mamma
Vi åkte vi hem till en av deras kusiner. Han hade precis köpt en lägenhet som han hade fyllt med kitschiga möbler som han hade byggt själv. Det enda han behövde göra nu var att hitta en kvinna som kan flytta in, laga hans mat och föda hans barn, berättade Loai. Efter en barbeque (som bestod av tre kilo kött till fyra personer) på hans kusins balkong släckte de lysröret i taket och satte på lite arabiska toner.
Grillning på balkongen
De tvingade oss att dansa (Ja, tvingade! De accepterar/respekterar inte ett nej). Deras vapen är "attack-dans" och med sinnessjuk koll på sina höfter vaggar de fram till en tills den enda flyktvägen är genom väggen. Först spänner de ögonen i en och stirrar stint tills man antingen rodnar eller tittar bort och då sänker de blicken till ens höfter för att kontrollera att man fått in rumpgunget exakt rätt.
Nablus by night
Muslimska män är... ja, muslimska män helt enkelt! De vill lite grann bestämma vad man ska vilja och tycka, de pekar ideligen på t.ex. vilka skor de tycker att man ska köpa, de är innerligt romantiska och älskar Celine Dion. De försökte konstant att ge oss massa presenter. Loais kusin ägde en sminkaffär och om någon missade att det alldeles nyligen var alla hjärtans dag kan man bara gå in här för att bli påmind, för en hel livstid. Rött fluff och hjärtan och glitter och fan och hans moster, det var något av det mest skrattretande vi sett. Efter att ha spenderat tjugo minuter med att tacka nej till all världens olika halsband, ringar, örhängen (och annat krimskrams som de försökte göra oss lite mer "kvinnliga" med) styrde vi kosan mot de äldre delarna av Nablus för att köpa en vattenpipa. Vi trodde att vi hade klarat oss helskinnade ur affären men på vägen ut blev vi ändå tvingade att ta emot varsin present. Så vi traskade vidare, ganska irriterade, mot Gamla stan med varsin röd kudde i sammet med spetskant och med texten "I love you" på, under armen. Det jobbigaste är nog att de bara vill att man ska känna sig välkommen och bekväm och de menar bara väl medan vi bara tar illa upp. Hej kulturkrock!
Som sagt, hej kulturkrock!
Fruktstånd i Jericho
Vi har varit och förlängt Mys visum i Jordanien. Tog oss över gränsen, tog en kaffe och irrade sedan fram och tillbaka mellan olika tulltjänstemän och växlingskontor. Ja herregud vad de älskar stämplar i dessa länder. Nu ser våra pass sannerligen ut som konstverk. På hemvägen stannade vi till i Jericho och höll en liten engelska-workshop för barnen på Siraskolan där.
De är väldigt dåliga på engelska. Även om de läst i några år så kan de knappt säga "Hello, how are you?" och lärarna som undervisar i Engelska kan inte heller prata engelska och det känns ju lite lönlöst.
Mörka åskmoln på väg in i Jericho
Vi fick låna ett rum på YMCA på natten. Kvinnorna som jobbade där berättade att deras dröm var att flytta till Norge för att arbeta. Men eftersom de tyvärr är födda Palestinier så är de instängda på Västbanken.
Det fanns två YMCA i Jericho, ett för kvinnor och ett för män. Här är utsidan av byggnaden för kvinnor.
Vi liftade tillbaka till Jerusalem. Första bilen som stannade var en pappa med sin son i baksätet. Sonen klättrade likt en apa på speed runt och bankade med en vattenflaska sönder alla bröd i baksätet. Helt plötsligt fick var chaufför ett viktigt samtal och var tvungen att vända och vi blev vi avsläppta mitt ute i ingenstans. Vi blev räddade av en amerikansk livscoach som hette Reb. Han hade svart hatt, skägg och sådana där sköna lockar vid öronen och vi misstänkte att han var jude. Han undrade om det var den storslagna naturen som hade fört oss till det vackra landet Israel. Vi svarade "ja" och en tystnad spred sig sedan i baksätet. Som tur var älskade han sig själv och sin egna röst och började istället berätta att han var utsedd till världens bästa livscoach.
Kvinnorna i det här landet sliter så hårt. De dubbelarbetar, nästan trippelarbetar känns det som. Lönerna är katastrofala och de har hur många barn som helst att underhålla. Lärarna på Siraskolan tjänar 4000 kronor i månaden och hyrorna ligger på minst 6000 kr/månad. Arbetslösheten är 70 %. Vi förstår inte hur folk överlever. Männen hjälper inte till med något hushållsarbete alls. Ingenting! Tanken har liksom inte fallit dem in. Det är så fruktansvärt jobbigt att se och nu längtar vi hem till "jämställda" Sverige lite grann. Samtidigt vill vi aldrig åka härifrån. Man intalar sig själv att man på något sätt ska kunna bidra med ett mer jämställt tänk men det är såklart bara ens naivitet som spökar. Vi älskar människorna och mentaliteten som råder här. Det finns så mycket som är fantastiskt; gästvänligheten trots omvärldens skygglappar, generositeten trots fattigdomen, det glada humöret trots en förnedrande vardag osv. Vi vet att i samma ögonblick som vi lämnar det här landet kommer vi att längta tillbaka.
Här pressar vi juice hos Laurette (rektor på Siraskolan). Eftersom hennes man och söner inte dricker vanlig juice måste hon göra hemmagjord åt dem. 40 kilo apelsiner och 35 kilo citroner, och hon måste pressa lika mycket till trodde hon om det ska räcka hela sommaren.
Vi älskar våra vänner i Aida Camp som vi har diskussionsgrupp med för att öva upp deras engelska. Vi vill inte lämna dem. Idag pratade vi om varför Europeer och Araber har olika temperament. När vi lade fram förslaget att det kanske kan ha med deras kopiösa sockerintag att göra såg de väldigt kritiska ut och sa: "How do you know sugar is bad for your body?" Vi blev helt stumma av att de inte har en aning om hur socker påverkar kroppen. Vi försökte förklara vad snabba och lågsamma kolhydrater var och förklarade att socker höjer blodtryck, ger upphov till diabetes, är en slags drog osv. Men de bara skakade på huvudet och sa: "It's not bad for the body, it's normal to have sugar in your tea". Det är sannerligen annorlunda här. Människor är inte utbildade i samma utsträckning som hemma.
My och Camilla! Tack för er underbara blogg! Fick en stor dos energi efter att ha läst det här inlägget. Ni är väldigt inspirerande med era tankar kring livet i Palestina. Beskrivningen av de dansade kusinerna är underbar. Stor kram från Paris!
SvaraRaderaEllen