"Fotboll & Fia med knuff"

Träffade en svensk kvinna som jobbar på ett konstcenter i Betlehem igår och hon berättade hårresande historier om palestiniernas vardag, bl.a. om en 16-årig flicka som i sitt hem blev bakbunden och arresterad av 12 israeliska soldater, utan anledning. Hon har nu suttit i fängelse i snart 6 månader. Kvinnan berättade även att en en lokal palestinsk konstnär som hon har samarbetat med blev arresterad, även han utan anledning, och satt fängslad i två år. Tydligen kan israelisk polis utföra sådana handlingar utan att behöva ange varken motiv eller anledning eftersom ingen säger emot. De kan göra lite hur som helst, här råder deras helt egna lagar. Hon berättade även att man räknar med att 60-70 % av palestinierna på Västbanken är arbetslösa. En lön ligger t.ex. för en utbildad sjuksköterska runt 4500 svenska kronor per månad. Eftersom ockupationen gör det svårt att transportera in mat och andra livsnödvändigheter till Palestina är priserna ungefär desamma som i Sverige. Dessa förutsättningar gör att levnadsstandarden här är väldigt låg. Hur försörjer man en familj på fem barn? Man har dessutom inte råd att ge alla familjemedlemmar en utbildning utan väljer ofta ut en i barnaskaran och satsar allt man har. Förhoppningsvis har man satsat på "rätt" barn och har man tur kanske just detta barn få anställning utomlands och försörja familjen därifrån. Skönt att slippa den pressen?!

Men trots hemska historier har detta varit en av de bästa dagarna på länge! Vi har varit och spelat fotboll med ett gäng muslimska brudar som var helt grymma... När vi sprang omkring, svettandes och flåsandes bland alla tjejerna, med och utan slöja, infann sig en lycka som inte går att beskriva med ord. GENUSHOPPET LEVER, wohooooo!!! Och på hemvägen, när vi stannade till för att införskaffa lite förnödenheter, hittade vi både soja-youghurt och sojamjölk (till Mys totala lycka) och dessutom en hudlotion som inte var testad på djur. (Det går alltså att leva här med sina värderingar i behåll trots att det är så fruktansvärt svårt för palestinierna att få in varor hit.. tjoflöjt!)

Senare på kvällen träffade vi Rezeq (en läkarstuderande kille från Jerusalem som Camilla lärde känna när hon var här förrförra sommaren). Han berättade att han till en början inte fick komma igenom check pointen mellan Jerusalem & Betlehem eftersom israelisk militär hävdade att det inte var han på bilden i passet. (han har ju annorlunda frisyr på bilden) Han fick gå av bussen och stå och vänta i en timme medan hans identitet kollades upp och sedan hoppa på nästa buss. Efter en ovanligt vitlöksdoftande rotfruktslåda spelade vi ett parti "Fia med knuff". Camilla vann, den jäveln, och Rezek (med sin nybörjartur) slank in på en andra plats. Bronsmedaljen knep My. Camilla var väldigt nöjd med sin spelstrategi och Rezeq log brett när My kom sist. My hävdar fusk! När Rezeq skulle åka hem fick han inte komma igenom check pointen, var tvungen att hoppa ur sin taxi och ta en ny taxi till en annan check point för att försöka ta sig igenom där. Efter mycket om och men kom han till slut igenom. Resan, som för oss tar tio minuter, tog för stackars Rezeq två timmar.

"Nu ska här åkas hem till Sverige och sprutas ut barn"

Nu har vi varit på skolan i dagarna två. Barn är helt vansinniga. "Hello, what's your name?, how are you?, welcome". Det är som vanligt helt fantastiskt att heta My. Hon har nu fått en uppsjö nya namn; Myll, Mulla, Mooo, Moiiii, osv. Efter en timme med eleverna ville vi båda två bli lärare. Och efter en dag med eleverna vill vi bara dö, av trötthet! Men herregud, barn är ju bäst. Barn är bäst för de får oss att känna oss bäst. Här är man ju idol bara man kan klippa snabbt och rakt och måla runda cirklar. Under vistelsen på skolan har My fått lappar med hjärtan på och hela fyra människobarn har sagt: "Mooo, I love you". Små barn är som sagt väldigt tacksamma att underhålla. Medan My spenderade eftermiddagen med att försöka lära 6-åringarna på skolan att hoppa hopprep (som slutade i dragkamp), hade Camilla fullt upp med engelskalektion med de lite äldre barnen (som slutade med att de istället försökte lära henne arabiska). Men hon får nog kämpa vidare lite med detta eftersom information ack så lätt går in genom ena örat och ut genom andra. Det kanske ligger något i det gamla talesättet; "Det går inte att lära gamla hundar att sitta". Den absolut minsta pojken på skolan sprang under dragkampen fram till My och fröken Rasha och pep lite grann på arabiska. Rasha berättade att han hade sagt att han hade drömt om havet och att han längtade dit (en kvarts bilfärd från Betlehem. Tyvärr blir nog detta inte mer än än just en dröm på ett tag. Just det här barnet blev nämligen födde på fel sida muren och har därmed "fel" färg på sitt pass.

Ett av miljoners miljoners galna barn.

Igår gick vi en promenad längs med Betlehems utkanter för att försöka få ett grepp om hur stor staden är. Vi gick och gick tills det kändes som att världens ände låg bakom nästa kulle. Då vände vi och gick tillbaka. Våra munläder hade vid det här laget blivit rejält torra så vi gick in i en liten specerihandel för något svalkande. Där satt en välbyggd man med en välbyggd son som undrade vilka vi var som hade vägarna förbi det här området. Vi berättade vilka vi var och våra avsikter och då blev vi utsatta för den palestinska gästvänligheten och det blev genast kaffedags. Vi satt och fikade med honom och hans son medan han berättade om sin stora familj och att han var en gammal nypensionerad polisofficer. Han hade tre fantastiska bilder av sig själv i uniform hängandes på väggen i de mest färgsprakande och guldglittrande ramar som någonsin skådats på denna jord.. När vi hade fikat klart och skulle ta oss in mot centrala Betlehem igen hade ryktet om att vi var där spridit sig och hans fru, två våningar ner, ville absolut träffa oss. Hon kunde ingen engelska utan satt mest och granskade oss och sa ibland "Bush no good, shoot palestinians". Vi blev bjudna på te som nästan var trögflytande av socker och allteftersom tiden gick fylldes rummet på med barn, barnbarn, fastrar och farmor.. Den välbyggda mannen som bjudit oss på kaffe kom ner och berättade om hans son som blev dödad av israelisk militär för tio år sedan. Han lade i nästa andetag till att han hette Faiz och att det betyder "lucky" på arabiska. Lucky tänkte vi...

Faiz & hans fru i vardagsrummet under porträttet föreställande dem med deras son strax innan han dog.

På kvällen blev vi hembjudna av våra nyvunna vänner Malek & Nabil till deras familj på kalas. De firade att de hade köpt en tv med över 600 kanaler. Kakor och tårtor rullade in på löpande band och det var totalt omöjligt att tacka nej för så gör man bara inte. Försök att på arabiska förklara att kakorna och bakverket med dallrande illröd gelé ser jättegoda ut men att du tyvärr inte kan äta dem eftersom du är vegan. Till slut fick My ljuga ihop att hon är allergisk mot färgen röd. Det var nog ingen som trodde på det av gapskrattet som följde efter det uttalandet att döma. Camilla löste geléproblemet genom att snabbt sleva i sig hälften och sedan försöka fösa över resten på My's tallrik, missa fatalt och lägga allt i knät istället. Familjekulturen som råder här känns väldigt främmande för två stackars svenskar som bara har ett syskon och träffar sin släkt mest kring jul och födelsedagar. Här träffas släkten varje kväll och då snackar vi upp emot 30 pers som alla pratar i mun på varandra, tjoar & tjimmar och barn i alla åldrar som springer kors och tvärs och skrattar livet ur sig. Stämningen är väldigt skämtsam och alla retas med varandra oavbrutet. Nabils systerson kallar de t.ex. för "ryssen" ("because of his bright eyes & big head"). Av någon oförklarlig anledning blev det bestämt att vi skulle ha dansuppvisning för släkten. När vi på ett vänligt sätt försökt avböja detta och dra oss undan blev det i alla fall bestämt att vi skulle möta upp några av tjejerna för fotbollsträning med efterföljande dans och grillning dagen efter (som kompensation). Något vi mer än gärna "ställer upp" på. Efter dagens alla fantastiska barnupplevelser slängde Camilla ur sig: "Nu ska här åkas hem till Sverige och sprutas ut barn" och My rös lite vid tanken men förstod faktiskt (trots tidigare barnskräck) varför Camilla yttrade föregående mening.

Kom hem och fullkomligt stupade i säng. Vi är som två spädbarn, möts av så mycket nya intryck varje dag att vi behöver minst 11 timmars sömn per natt för att över huvud taget förstå en liten del av allt som händer runtomkring oss.

"Öga för öga, tand för tand"

Föreläsningen vi var på i Jerusalem i förrgår hölls av en svenskfödd konverterad judinna som varit bosatt i Haifa (norra Israel) sedan 18 år tillbaka. Hon pratade under rubriken "Finns Gud i Gaza?" Hon sa att uttrycket "öga för öga, tand för tand" inom judendomen inte syftar på hämnd, utan snarare betyder: "Om du kapar av händerna på en pianist så har pianisten rätt till en betalning av dig som är värd lika mycket som dennes händer". Hon sade även att judendomen har ett fredsbudskap, att döda en annan människa är att synda mot både mänskligheten och Gud. Frågan kommer då givetvis upp: Hur kan israelerna med föregående riktlinjer berättiga sitt handlande i Gaza? Svaret blev kort och gott att konflikten inte är religiös, den är politisk! De som styr staten Israel idag är i huvudsak inte religiösa och de har "kidnappat" religionen och missbrukar den. Det är militären som sätter tonen eftersom de är så fruktansvärt många. De israeliska bosättare som tycker att det borde finnas ett stor-Israel utan palestinier tolkar judendomen ur deras perspektiv. Men att svartmåla alla israeler och dra dem över en kam är kanske det dummaste man kan göra. För många israeler, faktiskt de flesta av ungdomarna, förblir ockupationen av Västbanken frånvarande. Det går alldeles utmärkt att leva sitt liv utan att ha en aning om vad som försiggår på andra sidan muren. De israeler som är mot kriget och förtrycket av palestinier har ingen naturlig kandidat eller självklart parti att rösta på i kommande val och de har ingen att prata med. Genom en bojkott av Israel intar alla israeler automatiskt försvarsställning. "Bojkotta ockupationen! Börja igår", sa föreläsaren men det är kanske inte alltid så lätt. Hur ska man t.ex. veta att citronerna man står och håller i på ICA inte kommer från bosättningarna på ockuperad palestinsk mark? Föreläsaren menade också på att många idag har "glasat in konflikten i en plexiglas-kub" och dövar sitt dåliga samvete med: "Det är inte vårat fel, det är Hamas fel." Vi skulle vilja vända på det hela och inte fokusera på vems fel det är genom att ställa frågan: "Vems rätt är det?" I just denna fråga så anser ju sig båda sidor ha rätt.

Det känns som att den enda vägen för att kunna sluta fred mellan palestinier och israeler är att de möts. Ni vet, "han tappade sin plånbok på gatan och jag plockade upp den och så blev vi vänner för livet". Problemet är att här inte existerar någon gata att tappa plånboken på. De lever segregerade från varandra och de vanligaste mötena sker vid check pointsen och det är inga positiva möten. Men det finns organisationer som jobbar med just dessa möten. "Parents circle" t.ex. är ett forum där föräldrar som mist sina barn till följd av konflikten kan mötas och samtala. Det finns även en orkester som består av människor från båda sidorna. Hoppet finns alltså kvar och förhoppningsvis är kanske uttryck såsom: "Jag hatar alla blattar, förutom min kusins kompis, Ali, han är ok!" ett minne blott.



Igår gick vi upp tidigt för en timmas morgonbasket och insåg till vår förfäran hur otränade vi blivit (jävla julmat... "Hej, Sverige ringde och ville ha sina i-landsproblem tillbaka"). Blev svettiga, andfådda och fick ett väldigt smärtsamt håll i getingmidjan. Idag sitter vi med träningsvärk i nacken, armarna, mellan revbenen samt vänster skinka.

Gick på kvällen en promenad inne i Aida Camp (flyktinglägret som vi kommer att vistas i de dagar vi inte är på SIRA-skolan). Det var ganska jobbigt. Muren är ständigt närvarande. Här är man bevakad dygnet runt och känner sig lite grann som ett djur i bur (kan ju inte så säkert veta hur de känner sig men tänker att det aldrig kan vara roligt). När vi passerade FN-skolan inne i campet blev vi väldigt sorgsna. Israelisk militär, som står i vakttornen längs med muren, sköt för några år sedan rakt in i skolan. För att få barnen efter denna "incident" att våga sig tillbaka till skolan cementerade man igen fönstrena som vetter mot muren. Vad har man för anledning att skjuta rakt in i en skola som FN driver, undrar vi och många fler? Men människorna där inne ler och hälsar glatt. Det bor ca 4000 människor i lägret varav hälften barn och av de barn som vi stötte på att döma är de alla flamsiga, busiga och allmänt halvgalna.



Här satt en liten pojke, 13 år gammal, varje dag och försökte bränna hål på muren. När israelisk polis upptäckte honom satte de honom i fängelse.... 13 år gammal!

Lagade senare en linssoppa som påminde lite för mycket om såsen i vita-bönor-&-tomatsås-på-burk för att vi skulle vara helt nöjda med resultatet. Men med lite pitabröd & hoummus som tillbehör klättrade humöret upp ett pinnhål. Kvällen avslutades med värmande kaffe, sesamfrökex, "Stolthet & fördom" (långfilmen med Kiera Knightly) och ett och annat spasmiskt ryck som kan härledas till frustrationen över att kärleken aldrig är lika romantisk som på film.

"Die Mauer vs. Starsky & Hutch"

Idag begav vi oss till Jerusalem. För att ta sig från Betlehem och dit måste man passera muren och en check point. Den palestinska bilen framför oss blev kollad och de fick gå ur bilen och sedan fick de vackert vända tillbaka medan den israeliska militären flinade åt dem. De kanske kan göra sina ärenden i Jerusalem någon annan dag? Vi svenskar behövde bara visa upp utsidan av passen så fick vi passera. Hur kan man göra sådan skillnad på människor och människor? Det är svårt att bygga upp ett land och ett värdigt leverne när man tappat nästan allt hopp om framtiden och bara vill fly. Många palestinier drömmer om frihet någon annanstans, i USA, Europa eller något annat land där de kan leva i fred. Om du är palestinier som bor på Västbanken och vill åka utomlands eller bara hälsa på din familj i t.ex. Jerusalem (som ligger tio minuter därifrån) måste du alltid få tillåtelse och ett visum av israeliska myndigheter. För att skaffa visumet måste du komma in i Israel och för att komma in i Israel måste du ha en tillåtelse att komma in där. Antalet tillåtelser för palestinierna minskar varje år. De delas oftast ut i samband med religiösa högtider. Nästa gång lärarna, som arbetar på skolan där vi ska hjälpa till, kan åka till Jerusalem är förhoppningsvis till Påsk.

takåsar i Al Quds (Jerusalem på arabiska)


Det är svårt att förstå hur detta kan existera medan omvärlden har på sig skygglapparna eller tittar på i tystnad. Hur kan en väl fungerande stat som Israel bygga 12 meter höga murar och stänga in ett helt folk? Och de skyller allt på "security". Muren och alla check points där palestinierna måste vänta i flera timmar varje dag för att kunna ta sig till jobbet, i tystnad sväljandes förödmjukelsen varje gång. Vi får höra historier om att många palestinier (ibland över 3000 på samma gång) kommer vid 03.00 på morgonen för att vara säkra på att komma till jobbet på andra sidan muren i tid kl 08.00. (En färd som för västerlänningar tar 10 minuter). De står och väntar i timtal medan de israeliska säkerhetsvakterna skriker åt dem. Det är väl "security"? Eller hur? Det är uppenbart för vem som helst som kommer hit att på det sätt som den israeliska regeringen behandlar palestinier är ett brott mot mänskligheten på alla sätt och vis. Att stå vid muren, att se den med egna ögon, känslan går inte att beskriva. Grafitti pryder hela muren; "My yard", "My hope will never die", "Freedom" etc. och Banksy har målat ett stort hål i muren med blå himmel på andra sidan... Hur kan den bara stå där? Dess syfte är helt vansinnigt! Hur ska man någonsin kunna mötas och leva sida vid sida med en kolossal vägg av sten emellan? Men som Amal på skolan säger: "Det är som med guld, vi blir brända men för varje gång blir vi starkare och skiner mer intensivt!"

två idioter framfrör dimmiga Olivberget med självutlösare


Seminariet i Jerusalem var väldigt intressant. Man inser inte riktigt hur mycket skit som egentligen ligger bakom konflikten. Mer information om konflikten ur ett israeliskt perspektiv kommer imorgon. Vi håller på att bli galna här. Hur ska vi kunna hjälpa till? Vi håller oss kvar vid våra liv och försöker att inte tappa fotfästet eller hoppet genom att kolla på diverse roliga filmer och hänge oss åt andra hjärndöda aktiviteter som får oss att få skrattsmärtor i magen, kvällen spenderade vi framför "Starsky & Hutch" DO IT, DO IT... och senare flamsade vi runt med allt som fanns i vår fruktskål (bildbevis finns men censur förbjuder oss att publicera dessa).



My pajade under kvällen sin kamera och är väl ganska upprörd över detta men försöker tänka som sina fastrar: Det är bara materiella ting! Hon hade dessutom klagat lite över att den inte tar skarpa bilder och är brusig under dagen så det kändes som att något straffade henne ganska omedelbart. Ännu en lektion i att få perspektiv på tillvaron.

"Basket ball is the game"

Vi fryser fortfarande.. Det är kallare inne i huset än vad det är utomhus. Idag har det varit 24 grader varmt så vi hoppas på att denna värmebölja ska värma upp våra frusna fötter och stela kroppar. Palestinierna däremot väntar på regnet för det har varit väldigt torrt här ett tag och snart tar fruktträden stryk. Så ni därhemma får inte glömma bort att "rain is bless".

Betlehem är en stad med ungefär 35.000 invånare, man vet inte säkert p.g.a emigrationen. Man räknar med att ca en tredjedel av invånarna är kristna och resten muslimer (och så har vi vår te-tjockis som är ateist men kristen för syns skull när det passerar förbi turister för att han ska få sålt fler sjalar och mer keramik).

Vi var med på morgonmötet på skolan idag med lärarna. Alla kallar varandra för habibti (älskling). Oss kallar de för Camiliija & Muu. Här vill vi stanna länge. De säger "habibti" med värme och det känns genuint och innerligt. Shireen, en lärarinna som är gravid, läste upp en dikt för sin runda mage. Eftersom vi inte förstår arabiska så har vi ingen aning om huruvida dikten var bra eller inte. Men vi gissar att den var helt fantastisk för alla såg rörda ut och rektorn, Laurette, kallade Shireen för habibti. Sedan sjöng alla barnen på skolan nationalsången och ingen hade händerna i fickorna utan hade dem lydigt placerade bakom ryggen (förutom en kille längst bak som stod och såg lite stöddig ut och sneglade åt vårt håll, lite too cool for school) Sedan passerade de förbi oss i ett lite halvspretigt led och nästan hälften sa: "Hello, welcome, goodbye". Vi fick ett schema av Amal, skolans socialarbetare... Vi kommer vara på skolan tre dagar i veckan och hjälpa till med undervisning i engelska, konst, gymnastik och kanske lite musik (piano, gitarr, trummor och fiol). My (som ibland lider av något slags storhetsvansinne) sa att hon kan spela både piano, gitarr & trummor och Camilla sa att hon har spelat fiol. Tror att vi båda två ångrade oss efter dessa uttalanden då det var oändligt många år sedan vi ägnade oss åt instrument. Vi får se hur det går med det. Vi borstade i alla fall av våra basket-skills på kvällen och fick storspö av ett gäng killar som alldeles säkert hade basketbollar istället för nappflaska när de var små. Skit! Fast kul för dem, verkligen! Basket verkar för övrigt vara en väldigt etablerad sport här..

Tog en liten promenad till vårt lilla bageri och köpte fika. På vägen hem hittade My ett olivträd och som den dumma västerlänningen man är så var hon ju bara tvungen att smaka (tror hon har ärvt det från hennes småländska föräldrar, ska lukta och smaka på allt hela tiden). Nu kan hon ge alla tipset att inte äta oliver från ett träd för det smakar nämligen skit och man producerar efter det beskt och lila spott ett tag. Avslutade kvällen med te och Napoleon Dynamite tätt omslingrade i våra ludna leopardtäcken i vårt kalla stenhus.

Imorgon ska vi åka till Jerusalem för att gå på ett seminarium där en svensk kvinna som konverterat till judendomen och spenderat de senaste 18 åren i Haifa (en stad i norra Israel) ska hålla föreläsning under rubriken "Finns Gud i Gaza?". Vi har laddat väskorna med block och penna!

"Don't worry, be happy"

Idag hände det! Vi har dragit oss från att göra detta enda sedan vi anlände... Vår första dusch! Det är så fruktansvärt kallt här i stenhuset på nätterna och precis som israeliska myndigheter gör duschen lite som den vill och är varm ibland och kall ibland, mest iskall. Men med lite skrik och frustningar överlevde vi detta. Det var det värsta vi gjort på länge, fy... som sagt, vi är här för att få lite perspektiv på tillvaron!


Bekantade oss senare med personalen på skolan och sa ett snabbt "Marhaba" (hej på arabiska) till alla barnen. De är trots omständigheterna helt fantastiska. Flamsiga, energiska, humoristiska och väldigt älskvärda. Vi kommer nog trivas helt strålande här. Gick en promenad längs med "The main road" (finns bara två stora gator här) och tog en falafel (9 svenska kronor) på torget framför Födelsekyrkan. Satt och värmde oss i solen och träffade två snälla killar som berättade lite om deras liv. Malek (den ena killen) berättade hur nästan 200 palestinier gömde sig undan israelisk militär i Födelsekyrkan, 2002 och hur de satt instängda där i 40 dagar och berättade senare att hans bror blev skjuten under Intifadan. Han säger sedan; "Well, what can you do about it? That's life you know." och så spricker han upp i ett leende och säger: "Oh, you have to come and meet my family". Han avslutar genom att säga: "Don't worry, be happy...that's my motto". Människorna är verkligen helt fantastiska här, de håller humöret uppe, är ofattbart gästvänliga och alla ler överallt.

Vi blev senare hämtade av John (vår favorit-tjockis) nere på "The main square" som bjöd oss på te igen (idag var det mynta). Han är för skön, När vi satt där gick han in och hämtade sin rakapparat och började trimma skäggväxten och sa: "I told you I would shave so you can take my picture" (My har nämligen numera börjat titulera sig "fotograf" och inser nu att det kommer få sina biverkningar). Men det är lättare att säga så istället för att förklara att man är en förvirrad jävel som inte har bott på samma ställe i mer än ett halvår i sträck sedan studenten och gjort massa svårförklarliga saker som inte har med varandra att göra... då kanske folk avslöjar att man är knäpp. My är lite avundsjuk på Camilla som kan säga att hon studerar medicin, det är intressant, viktigt & bra och människor vill alltid veta mer. Camilla kontrar med att säga att hon är lite avundsjuk på My som kan välja vilken identitet hon vill efter humör och lägger till att det inte alltid är så roligt att bli tvingad att diagnosticera enträgna människors myggbett, hosta eller smärtor kring "scrotum".

Första dygnet på Västbanken

Många tankar har cirkulerat i huvudet inför vår två månaders vistelse i Palestina. Vi åker inte iväg med en vision om att rädda världen eller på något sätt kunna hjälpa till att lösa den infekterade konflikt som råder mellan israeler och palestinier. Vi åker till Västbanken för att visa det palestinska folket att det finns folk från andra delar av jorden som bryr sig. Vi ska hjälpa till att göra deras vardag lite mer värdig och visa dem vårt stöd. Så länge vi lyckas inge en enda människa en gnista mer hopp så är resan mödan värd. Vi gör denna resan minst lika mycket för oss själva. Vi behöver få perspektiv på tillvaron och få insikt i människor olika möjligheter och villkor runtom i världen. Och vi vill göra er därhemma medvetna om vilket fruktansvärt förtryck palestinierna är utsatta för. Ni som sagt till oss innan vi åkte att alla goda gärningar i slutändan visar sig vara egoistiska har kanske rätt. Men vad spelar det för roll när det i slutändan resulterar i något bra? Ända sedan Camilla var i Palestina för knappt två år sedan har hon längtat tillbaka. Det har varit svårt att motivera varför man längtar tillbaka till ett land där frustrationen över all förnedring som palestinierna måste utså gör det svårt att andas. Men att komma hit igen gör det uppenbart, det är människorna. Värmen hos människorna som bor här gör en så oerhört rörd att man vill göra allt man kan för att få ge åtminstone en liten gnutta glädje tillbaka. My förstår varför Camilla längtat så.

Första dagen

Vi fryser..
Elementen har inte fått stenhuset att bli varmt ännu.. ligger med dubbla filtar och ska försöka somna. Är nu efter 4 dygn på resande fot äntligen framme i Betlehem. Verkligheten har inte hunnit ikapp oss än, befinner oss i något slags vakuum och förstår nog inte riktigt att vi är här. Klockan är lite efter sju på morgonen och vi blev nyss mottagna på skolan och visade till lägenheten där vi ska bo. Kylen var laddad med frukt och frukostmat och trötta som vi var blev vi nästan rörda till tårar av denna gästvänlighet. Av de två sovrummen var ett fult och ett fint. Camilla och My kom överens om att vi ska bo halva tiden var i varje rum och vi singlade slant. My vann! Täcket, kudden och lakanet är leopardmönstrat och ludet, exotiskt värre, grrrr! Camilla valde att ligga och gnida sig mot det pälsiga fanskapet. Det hade My inte psyke till att göra så hon grävde fram några påslakan ur ett skåp och tänkte att Camilla minsann är lite äcklig, i smyg.

Att komma in i Israel när man nämnt att det är Betlehem man ska till är lite av ett helvete. Av principiella skäl ska de kolla igenom alla ens ägodelar och scanna väskorna. När My skulle igenom passkontrollen och sa att hon behövde visum för sju veckor blev det ett jävla liv. What's your business in Bethlehem? Where are you gonna work? What's the origin of your family name? My blev ivägslussad mellan fyra olika tjänstemän och tjänstekvinnor och alla ställde massa frågor och givetvis blev man nervös då man inbillade sig att alla frågor var kuggfrågor och ett felsvar eller tvekan skulle skicka oss tillbaka till Sverige. Hon fick i alla fall till slut visum.... för en månad.. Jamen det var ju värt.. jävla bråkstakar. Camilla fick en stämpel för tre månader eftersom hennes passkontrollant inte la någon större vikt vid att misstänka henne för några illdådsplaner. Här gör de nämligen lite som de vill, mest för att jävlas. Ska man in och vistas på palestinskt område gör de nämligen allt för att göra livet lite surare för en. Det enda positiva My tänker att hon fick ut av detta är att hon ser lite mer skräckinjagande ut än Camilla, och det är ju en egenskap som inte går av för hackor och som kan vara rätt användbar.

Första morgonen vaknade My till av böneutroparen, fantastiskt vackert. När det tystnat hörde hon att Camilla vaknat till liv och att hon lyckats få igång stereon. Bon Iver's "Creature fear" strömmade ur högtalarna och då brast allt. Vardagen kom över lilla klena My och hon tog till lipen, för allt och ingenting. Fina Camilla kom in med värmande kanel-te och agerade terapeut och efter det kändes allt lite bättre.

Efter frukost i värmande sol (det är nästan som svensk sommar här, varmt på dagarna och ca 12 grader på nätterna) begav vi oss ut på Betlehems gator. Med blek hy, Lykke-Li-bollar på huvudet och varsin mönstrad sjal sticker vi minst sagt ut eftersom läget i Gaza resulterat i att det knappt är några turister alls här längre. Palestinier är otroligt gästvänliga och alla hälsar oss varmt välkomna överallt utan att vara påflugna eller vilja lura in oss i deras affärer för att köpa något. Vi pratade med lite folk och drack salvia-te med en tjock och snäll gubbe som hette John. Vi har lärt oss prata lite mer arabiska och kan nu berätta för folk vad vi heter, fråga dem vad de heter samt tacka artigt för oss och kolla hur folk mår osv... vet fortfarande inte vad "förlåt" eller "ursäkta" heter men hoppas att någon snart kan tala om det för oss då vi titt som tätt vinglar ut i gatorna så bilarna måste tuta och folk måste väja... Vi ska få arabiska-lektioner och är båda väldigt exalterade över detta.

Salam