Inshallah!

Bondtant i en by utanför Ramallah


Styrde kosan mot Ramallah för några dagar sedan. Palestinian Medical Relief Association stod på dagordningen. Medical Relief är ett läkarteam som har mobila kliniker på Västbanken. Läkarna jobbar volontärt och organisationen är Rysk-sponsrad. Från Ramallah åker de runt till tolv olika byar som ligger i närheten.


Dr. Rahm går igenom patientlistan med Dr. Smoke


Dr. Smoke tar en cigg efter lunch inne i patientrummet.


I det här landet tittar de snett på oss när vi spänner fast säkerhetsbältena när vi kliver in i en bil och de frågar: "Why do you use them, the police don't care". Vi svarar: "Well they're for your safety, that's why they call it a safety belt". Då skrattar de åt oss, lägger gasen i botten och vrålar "Inshallah" och i nästa sekund flyger ambulansen i ilfart genom landskapet, som återigen slår oss med häpnad.


Olivlundar, mandelblom, getter, åsnor, byar och människor susar förbi och det är så vackert att man hissnar.



Getgubbe


Vägarna som vi åkte på var riktigt dåliga; fyllda med gropar, stenar, sprickor och skymda kurvor. De Israeliska bosättarna använder sig av andra vägar som Palestinier inte får köra på. Palestinier har sina egna vägar och på en del av dessa får Israeler inte köra. Men det vill de nog inte heller eftersom de är i så dåligt skick. Men det dåliga skicket hindrade inte ambulansföraren från att köra 120 km/h och istället för att sakta ner i kurvorna tuta. Trots detta hör man sällan talas om trafikolyckor här.


Kö vid en check point på väg in i en by


I Ramallah fick vi bo över hos en kvinna, som hette Dina, och hennes familj. Hennes dotter Shireen hämtade upp oss inne i city och körde oss ut på en liten tur i natten. På väg till deras hus tog hon oss på en liten avstickare upp på ett berg och visade oss en storslagen utsikt över hela Tel Aviv som glittrande bredde ut sig 6 mil bort. "Så nära men ändå så långt bort" suckade Shireen. "Maybe we'll be able to go there one day without struggling with getting a permission, Inshallah". Båda hennes föräldrar är biologiprofessorer och föreläser vid universitetet i Ramallah. Det var väldigt intressant att glida in på en diskussion om genus och sociala konstruktioner med hennes pappa (hennes mamma stod såklart i köket och förberedde te och kvällsmat). Planen var att bara stanna i Ramallah en natt men de var så himla trevliga att när de erbjöd oss att stanna en natt till så gjorde vi det utan att tveka.


Camilla och Dina på verandan bredvid deras fantastiska fruktträdgård med sköldpaddor i.


Träffade en väldigt trevlig kvinna på bussen på hemvägen som hette Waffa. Hon undrade varför vi åkte med deras buss som tar en och halv timme när vi som turister kan åka genom check pointen vid Jerusalem och vara framme på tjugo minuter. Svaret på den frågan är för att landskapet i Palestina är så vackert att man hissnar. Att åka buss uppför kullarna och ner i dalarna bland alla olivträd har blivit något av det bästa vi vet. De olivträd som finns kvar vill säga. Waffa berättade att Israel huggit ner många träd längs med vägkanterna så att de ska kunna hålla uppsikt över vad som händer. Waffa var inte som andra kvinnor vi träffat här. Hon hade aldrig gift sig, var välutbildad och tog hand om sin avlidne brors fyra barn eftersom deras mamma lämnat dem. Hon berörde oss på något sätt och väl hemma i Betlehem tackade vi för trevlig pratstund och sa att vi skulle ses i framtiden, kanske till nästa vår... Hon log brett och sade "Inshallah".


My på mur i Betlehem


Sista veckan gör sig påmind och vi börjar bli ganska nedstämda över detta faktum. vi vill inte lämna detta fantastiskt vackra land och alla underbara människor.


Sådana här fina klädstreck som svajar i vinden ser man lite överallt här


Vi hade vår sista engelskalektion med våra vänner i Aida Camp igår och det var med tungt hjärta vi gick därifrån. De är så himla bra! Vi bestämde en sista träff nästa vecka för vi vill inte sluta träffa dem. "How about Monday?" föreslog vi. "Yes, Inshallah!" svarade de. Och vi hoppas innerligt att Gud vill.