Styrde kosan mot Ramallah för några dagar sedan. Palestinian Medical Relief Association stod på dagordningen. Medical Relief är ett läkarteam som har mobila kliniker på Västbanken. Läkarna jobbar volontärt och organisationen är Rysk-sponsrad. Från Ramallah åker de runt till tolv olika byar som ligger i närheten.
Dr. Rahm går igenom patientlistan med Dr. Smoke
Dr. Smoke tar en cigg efter lunch inne i patientrummet.
I det här landet tittar de snett på oss när vi spänner fast säkerhetsbältena när vi kliver in i en bil och de frågar: "Why do you use them, the police don't care". Vi svarar: "Well they're for your safety, that's why they call it a safety belt". Då skrattar de åt oss, lägger gasen i botten och vrålar "Inshallah" och i nästa sekund flyger ambulansen i ilfart genom landskapet, som återigen slår oss med häpnad.
Olivlundar, mandelblom, getter, åsnor, byar och människor susar förbi och det är så vackert att man hissnar.
Getgubbe
Vägarna som vi åkte på var riktigt dåliga; fyllda med gropar, stenar, sprickor och skymda kurvor. De Israeliska bosättarna använder sig av andra vägar som Palestinier inte får köra på. Palestinier har sina egna vägar och på en del av dessa får Israeler inte köra. Men det vill de nog inte heller eftersom de är i så dåligt skick. Men det dåliga skicket hindrade inte ambulansföraren från att köra 120 km/h och istället för att sakta ner i kurvorna tuta. Trots detta hör man sällan talas om trafikolyckor här.
Kö vid en check point på väg in i en by
I Ramallah fick vi bo över hos en kvinna, som hette Dina, och hennes familj. Hennes dotter Shireen hämtade upp oss inne i city och körde oss ut på en liten tur i natten. På väg till deras hus tog hon oss på en liten avstickare upp på ett berg och visade oss en storslagen utsikt över hela Tel Aviv som glittrande bredde ut sig 6 mil bort. "Så nära men ändå så långt bort" suckade Shireen. "Maybe we'll be able to go there one day without struggling with getting a permission, Inshallah". Båda hennes föräldrar är biologiprofessorer och föreläser vid universitetet i Ramallah. Det var väldigt intressant att glida in på en diskussion om genus och sociala konstruktioner med hennes pappa (hennes mamma stod såklart i köket och förberedde te och kvällsmat). Planen var att bara stanna i Ramallah en natt men de var så himla trevliga att när de erbjöd oss att stanna en natt till så gjorde vi det utan att tveka.
Camilla och Dina på verandan bredvid deras fantastiska fruktträdgård med sköldpaddor i.
Träffade en väldigt trevlig kvinna på bussen på hemvägen som hette Waffa. Hon undrade varför vi åkte med deras buss som tar en och halv timme när vi som turister kan åka genom check pointen vid Jerusalem och vara framme på tjugo minuter. Svaret på den frågan är för att landskapet i Palestina är så vackert att man hissnar. Att åka buss uppför kullarna och ner i dalarna bland alla olivträd har blivit något av det bästa vi vet. De olivträd som finns kvar vill säga. Waffa berättade att Israel huggit ner många träd längs med vägkanterna så att de ska kunna hålla uppsikt över vad som händer. Waffa var inte som andra kvinnor vi träffat här. Hon hade aldrig gift sig, var välutbildad och tog hand om sin avlidne brors fyra barn eftersom deras mamma lämnat dem. Hon berörde oss på något sätt och väl hemma i Betlehem tackade vi för trevlig pratstund och sa att vi skulle ses i framtiden, kanske till nästa vår... Hon log brett och sade "Inshallah".
My på mur i Betlehem
Sista veckan gör sig påmind och vi börjar bli ganska nedstämda över detta faktum. vi vill inte lämna detta fantastiskt vackra land och alla underbara människor.
Sådana här fina klädstreck som svajar i vinden ser man lite överallt här
Vi hade vår sista engelskalektion med våra vänner i Aida Camp igår och det var med tungt hjärta vi gick därifrån. De är så himla bra! Vi bestämde en sista träff nästa vecka för vi vill inte sluta träffa dem. "How about Monday?" föreslog vi. "Yes, Inshallah!" svarade de. Och vi hoppas innerligt att Gud vill.
Bloggen har lite grann bytt karaktär från halvt dokumentär till helt personlig. Vi har liksom blivit avtrubbade av alla hemska historier om Palestiniernas vardag eftersom vi hör så många olika varje dag, konflikten påverkar alla. Fruktansvärt nog har det blivit lite grann; "Jaha, what else is new?"
Nyss återvända från Nablus, Palestinas största stad, ligger vi utslagna på soffan och är helt tomma i huvudet. Varför är vi då tomma i huvudet? Jo, vi har blivit tvångsmatade med allt sött som satt sina fötter på denna jord av Loai och hans bror (som vi fick bo över natt hos och som visade oss runt i stan). Vi har det senaste dygnet enbart ätit kunafe, baklawa, friterade degklumpar, kakor och friterade kakor och våra blodkärl är nu så besvikna på oss att de inte vet vad de ska ta sig till. Vi vet inte heller vad vi ska ta oss till så vi ligger, som sagt, utslagna på soffan.
I Nablus bor ca 200.000 människor och de bor ungefär där som i ett fängelse. Man kan på ett sätt "förstå" hur Israel skyller på "security" när de smäller upp en mur med massa checkpoints på gränsen mellan Israel och Palestina. Men varför de har massa checkpoints mitt på Västbanken (inte ens i närheten av Israel) kan jag inte förstå. Det är bara för att göra livet extra surt för dem. Check pointen var helt fruktansvärd. Hur mycket folk som helst i kö och vi bara blev framvinkade och slank igenom utan problem och vi kände oss verkligen dumma. För något år sedan var förhållandena i Nablus ganska illa. Israelisk militär satt uppe i bergen som omringar staden och varje kväll klockan elva tog de sig ner i dalen och sköt hejvilt. Klockan fem i elva var Nablus en stad med hög puls och mycket rörelse och när klockan slog prick var det en spökstad. Idag är det inte lika mycket spänningar.
Nablus är bl.a. känt för sin olivoljetvål-tillverkning. Innan Israelisk militär släppte lite bomber över staden för några år sedan brukade här ligga en av de största tvålfabrikerna
Efter att ha träffat deras helt fantastiska mamma som bjöd på massa läckerheter och en sväng på stan började det skymma och det var snart dags att äta igen.
Ett stycke fantastisk mamma
Vi åkte vi hem till en av deras kusiner. Han hade precis köpt en lägenhet som han hade fyllt med kitschiga möbler som han hade byggt själv. Det enda han behövde göra nu var att hitta en kvinna som kan flytta in, laga hans mat och föda hans barn, berättade Loai. Efter en barbeque (som bestod av tre kilo kött till fyra personer) på hans kusins balkong släckte de lysröret i taket och satte på lite arabiska toner.
Grillning på balkongen
De tvingade oss att dansa (Ja, tvingade! De accepterar/respekterar inte ett nej). Deras vapen är "attack-dans" och med sinnessjuk koll på sina höfter vaggar de fram till en tills den enda flyktvägen är genom väggen. Först spänner de ögonen i en och stirrar stint tills man antingen rodnar eller tittar bort och då sänker de blicken till ens höfter för att kontrollera att man fått in rumpgunget exakt rätt.
Nablus by night
Muslimska män är... ja, muslimska män helt enkelt! De vill lite grann bestämma vad man ska vilja och tycka, de pekar ideligen på t.ex. vilka skor de tycker att man ska köpa, de är innerligt romantiska och älskar Celine Dion. De försökte konstant att ge oss massa presenter. Loais kusin ägde en sminkaffär och om någon missade att det alldeles nyligen var alla hjärtans dag kan man bara gå in här för att bli påmind, för en hel livstid. Rött fluff och hjärtan och glitter och fan och hans moster, det var något av det mest skrattretande vi sett. Efter att ha spenderat tjugo minuter med att tacka nej till all världens olika halsband, ringar, örhängen (och annat krimskrams som de försökte göra oss lite mer "kvinnliga" med) styrde vi kosan mot de äldre delarna av Nablus för att köpa en vattenpipa. Vi trodde att vi hade klarat oss helskinnade ur affären men på vägen ut blev vi ändå tvingade att ta emot varsin present. Så vi traskade vidare, ganska irriterade, mot Gamla stan med varsin röd kudde i sammet med spetskant och med texten "I love you" på, under armen. Det jobbigaste är nog att de bara vill att man ska känna sig välkommen och bekväm och de menar bara väl medan vi bara tar illa upp. Hej kulturkrock!
Som sagt, hej kulturkrock!
Fruktstånd i Jericho
Vi har varit och förlängt Mys visum i Jordanien. Tog oss över gränsen, tog en kaffe och irrade sedan fram och tillbaka mellan olika tulltjänstemän och växlingskontor. Ja herregud vad de älskar stämplar i dessa länder. Nu ser våra pass sannerligen ut som konstverk. På hemvägen stannade vi till i Jericho och höll en liten engelska-workshop för barnen på Siraskolan där.
De är väldigt dåliga på engelska. Även om de läst i några år så kan de knappt säga "Hello, how are you?" och lärarna som undervisar i Engelska kan inte heller prata engelska och det känns ju lite lönlöst.
Mörka åskmoln på väg in i Jericho
Vi fick låna ett rum på YMCA på natten. Kvinnorna som jobbade där berättade att deras dröm var att flytta till Norge för att arbeta. Men eftersom de tyvärr är födda Palestinier så är de instängda på Västbanken.
Det fanns två YMCA i Jericho, ett för kvinnor och ett för män. Här är utsidan av byggnaden för kvinnor.
Vi liftade tillbaka till Jerusalem. Första bilen som stannade var en pappa med sin son i baksätet. Sonen klättrade likt en apa på speed runt och bankade med en vattenflaska sönder alla bröd i baksätet. Helt plötsligt fick var chaufför ett viktigt samtal och var tvungen att vända och vi blev vi avsläppta mitt ute i ingenstans. Vi blev räddade av en amerikansk livscoach som hette Reb. Han hade svart hatt, skägg och sådana där sköna lockar vid öronen och vi misstänkte att han var jude. Han undrade om det var den storslagna naturen som hade fört oss till det vackra landet Israel. Vi svarade "ja" och en tystnad spred sig sedan i baksätet. Som tur var älskade han sig själv och sin egna röst och började istället berätta att han var utsedd till världens bästa livscoach.
Kvinnorna i det här landet sliter så hårt. De dubbelarbetar, nästan trippelarbetar känns det som. Lönerna är katastrofala och de har hur många barn som helst att underhålla. Lärarna på Siraskolan tjänar 4000 kronor i månaden och hyrorna ligger på minst 6000 kr/månad. Arbetslösheten är 70 %. Vi förstår inte hur folk överlever. Männen hjälper inte till med något hushållsarbete alls. Ingenting! Tanken har liksom inte fallit dem in. Det är så fruktansvärt jobbigt att se och nu längtar vi hem till "jämställda" Sverige lite grann. Samtidigt vill vi aldrig åka härifrån. Man intalar sig själv att man på något sätt ska kunna bidra med ett mer jämställt tänk men det är såklart bara ens naivitet som spökar. Vi älskar människorna och mentaliteten som råder här. Det finns så mycket som är fantastiskt; gästvänligheten trots omvärldens skygglappar, generositeten trots fattigdomen, det glada humöret trots en förnedrande vardag osv. Vi vet att i samma ögonblick som vi lämnar det här landet kommer vi att längta tillbaka.
Här pressar vi juice hos Laurette (rektor på Siraskolan). Eftersom hennes man och söner inte dricker vanlig juice måste hon göra hemmagjord åt dem. 40 kilo apelsiner och 35 kilo citroner, och hon måste pressa lika mycket till trodde hon om det ska räcka hela sommaren.
Vi älskar våra vänner i Aida Camp som vi har diskussionsgrupp med för att öva upp deras engelska. Vi vill inte lämna dem. Idag pratade vi om varför Europeer och Araber har olika temperament. När vi lade fram förslaget att det kanske kan ha med deras kopiösa sockerintag att göra såg de väldigt kritiska ut och sa: "How do you know sugar is bad for your body?" Vi blev helt stumma av att de inte har en aning om hur socker påverkar kroppen. Vi försökte förklara vad snabba och lågsamma kolhydrater var och förklarade att socker höjer blodtryck, ger upphov till diabetes, är en slags drog osv. Men de bara skakade på huvudet och sa: "It's not bad for the body, it's normal to have sugar in your tea". Det är sannerligen annorlunda här. Människor är inte utbildade i samma utsträckning som hemma.
Våra dagar här fylls av mycket. Vi har varit så upptagna av att socialisera (äta) att vi inte hinner blogga längre, men det är en bra sak. Vi föreslår att du som läser detta går och kokar en kopp kaffe och gör en liten pick-nick då detta inlägg riskerar att bli några meter långt. Men vi ska försöka göra det så kortfattat som möjligt.
Camilla har lovat, nu till sin stora skräck, att spela upp en svensk artist som sjunger på engelska för sina barn. Har snöat in på Jens Lekman och när hon, efter våldigt många om och men, precis har bestämt sig för vilken låt som är bäst (den som handlar om Shirin son har en skönhetssalong i sin egen lägenhet) kom hon på att lärarinna heter Shireen och detta har psykat ner henne totalt och hon är nu tillbaka på ruta ett.
Två av Camillas elever i hennes Arafat-sjal
Vi lekte associationsleken med vår engelskagrupp. Det blev väldigt intressanta associationer. Det bästa var nog det Amal kastade ur sig när vi förklarade för dem vad en "dwarf" och "giant" var. Amal, som är utbildad jurist och håller workshops och föreläsningar för ungdomar om "human rights", sa: "Oh, yes the giants.... the ones that live in Africa". My frågade då: "Really, do they all live in Africa? Where in Africa?" Amal svarade snabbt: "I don't know bur they're all black and giant". Ha ha ha.. "Hej jag heter Amal och kämpar för att alla människor ska ha samma rättigheter och vara sedda på samma sätt." Till nästa vecka ska de skriva en uppsats om varför palestinska familjer är så stora. Alla människor vi har stött på här har nämligen en näst intill oändligt stor syskonskara. Ska bli spännande att höra deras funderingar kring detta.
My hjälper Moumi på Lajee center
Vi var på restaurang med Rania (en före detta lärare på Siraskolan) i ett stort, ganska känt, Beduintält för några dagar sedan. Hon hade med sig sin man och sina tre flickor. Hon är gravid igen och när vi blev upphämtade av dem hade de precis kommit från sjukhuset där ultraljudet talade om för dem att de ska få en flicka till. Hon skrattade och sa att de får väl försöka igen för att få en pojke (här måste man nämligen få en pojke för att familjenamnet ska kunna leva vidare). De undrade om det gick bra att skicka alla flickor som Rania kommer föda i framtiden till oss i Sverige.
Rania och hennes man drar i vattenpipan
Den yngsta var fyra år och på vägen till restaurangen sov hon i bilen. När vi hade fått vårt bord och hon efter lite hoummus vaknade till blev hon ett vilddjur. Hon knöt ihop våra skosnören, satte imaginära handklovar på oss och låtsades att hon åt upp våra armar och hon skrattade hysteriskt hela tiden. Sedan ville hon själv bli biten.
Läckerheter på bordet och ett vilddjur i högra hörnet
Vi har varit hemma hos Laureen (lärare på skolan) och hennes familj där vi blev bjudna på vinbladsdolmar. Oh my gosh, hennes mamma: "EAT, eat, eeeeeat mooooore". Jaha, vi rullade hem! Trots att vi åt så att vi höll på att spricka slutade hon aldrig säga "EAT!!!" Vi lärde oss i alla fall att göra "Kunafe" av hennes pappa. Intressant att se att när hennes mamma lagade mat i köket satt alla i vardagsrummet och konverserade men när hennes pappa lagade mat så blev det helt plötsligt väldigt intressant att vistas i köket. Men oj, oj, oj... vi ska starta Kunafe-café när vi kommer hem till Sverige. Det blir lite svårt att bestämma i vilken stad vi ska ha caféetdå den ena av oss bor på Sveriges framsida och den andra i Sveriges bak. Ni får rösta här på bloggen vilken stad vi skall hålla till i: Göteborg eller Stockholm. Varje söndag hade vi i alla fall tänkt oss att driva caféet.
Laureen, Shereen och Eman på skolgården
Vi har hunnit med en "Svenskdag" på skolan med fakta om Sverige och bildvisning och jordgubbstårte-kalas med alla fina barn. Det mesta som sades om Sverige hade vi ingen aning om. Om man vänder Sverige upp och ner så hamnar Sveriges norra del i norra Italien, vår största fjäril kan man minsann mäta mellan tummen och pekfingret och på Gotland kastar man stora stockar, som väger 28 kilo, omkring sig.
Vi hälsade på Rezeq i Jerusalem för några dagar sedan. My köpte nya skor och var strålande exalterad över detta.
Nya skor, jo man tackar!
Världens åskoväder drog in över oss och himlen öppnade sig. Det forsade så mycket vatten att vi inte kunde ta oss över gatan. Vi fick be en bil stanna och köra oss över på andra sidan (fyra meter). Så kan det gå när man inte vill blöta ner sina nya snygge-skor.
Rezeq och hans bror Mohand i deras fräna leopardsoffa
Vi åt middag med Rezeqs bror och mamma (som hade lagat god mat) och när vi druckit upp kaffet hade klockan hunnit bli så mycket att vi fick ringa efter taxi för bussarna hade slutat gå.
Rezeq's fina mamma
Hemvägen var topp tio av bästa ögonblicken i våra liv. Det hade slutat regna men kraftiga blixtar slog ihärdigt ner omkring oss. I princip helt ensamma på de slingriga vägarna som tog oss upp för kullar och ner i dalar med fullmånen som enda ljus flög vi genom det mörka landskapet och ville aldrig att resan skulle ta slut.
...och här har vi Rezeq på taket...
Vi blev bjudna på falafelfrukost av Amal och hennes faster med efterföljande kaffe hemma hos fastern i hennes hus, fullt med sköldpaddor, intill muren. Vi ska tillbaka dit och lära henne baka kanelbullar nästa vecka och hon ska lära oss göra riktig palestinsk falafel och hoummus.
Det "lyckliga" paret på en förlovningsfest
Igår blev vi medbjudna på ett "Engagement party" med Eman (lärare på skolan) och hennes familj med tårta, arrak och galen rumpskakardans med livsglada människor, finklädda i slirkig satäng.
Gammelfarfar blev kär i Camilla och de dansade en runda.
Camilla var lite, liiite längre än farfar
När Camilla, antagligen noga planerat, smet iväg på toaletten passade festens deltagare på att bilda en ring och tvinga My att dansa i mitten.
Spontandans strax innan Camilla smet
Sedan blev det middag i Beet Sahour med Emans familj, trots att vi egentligen inte hade tid. Folk här vill så gärna bjuda på saker och det är väldigt svårt att tacka nej när man har tio ledsna hundögon på sig. "Come on, please just an hour" så vi sa ja såklart.
Tre tanter på kalas
Efter en jättetrevlig middag lyckades de lura hem oss till dem på en kopp arabiskt kaffe, "very delicious" (som alla säger här).
Eman och hennes lille Fernando i bilen
Sedan sa de att de hade förberett för oss om v ville sova över. Det kunde vi tyvärr inte eftersom vi snart ska till Jordanien och Jericho, för att utöka Mys visum och hålla en Engelska work-shop för barnen där, och vi hade massor att planera inför detta. Så de log brett, sade "another time" och körde oss snällt hem.
Fernando ser kanske lugn och snäll ut här men det mesta av tiden spenderade han med att stöka omkring på bordet och riva ner duken
Vi har varit hemma hos Mary med hennes två tokiga barn och sedan en drink i ett tält med vattenpiperökning med alla hennes vänner och släktingar som bara aldrig slutade droppade in. Både Camilla och My listade ut hur man gör rökringar, äntligen. My har försökt se tuff ut med detta trick i flertalet år men aldrig riktigt lyckats.
Människor här är feta. 75 % av alla vuxna är överviktiga. Eftersom de flesta här är arbetslösa och inte kan ta sig härifrån så finns det inte så mycket annat att göra än att äta. Det är hemskt att se. När man är ute och motionerar stannar alla bilar som kör förbi och undrar om man behöver skjuts för det ser ju ut som att man har så bråttom. Motion finns inte här. Vi är snart också feta efter all "very delicious" mat.
Very delicious pita-bröd
Eftersom vi har tänkt baka lite kakor och bjuda barnen och lärarna på innan vi åker hem och råvarorna här är lite annorlunda så har vi ikväll provbakat kladdkaka och kanelbullar. Baket påminde oss mycket om en gång för några år sedan när vi skulle göra sushi ihop: My ringde Camilla och var entusiastisk och ville göra sushi eftersom hon hade både tång och risvinäger hemma. Tjohoo tänkte Camilla och kom genast hem till My. Det visade sig att tång och risvinäger var det enda My hade så sushin fick en del märkvärdiga substitut. Sambal oelek istället för wasabi, kinesisk soja istället för japansk, grötris istället för sushiris och innanmätet var inte de klassiska avocado/gurka/morot/fisk-stavarna, nej nej, vi använde gröna oliver, créme fraiche, solrosfrön och gurka. Det var inte gott!
Så...Eftersom det inte finns färsk jäst här så använde vi torrjäst, margarinet vi köpt är inte som margarin hemma, det är mer någon slags formpressad palmolja (eller annan äcklighet, typ get-urin) Och när vi kom hem och hade (trodde vi) köpt mjölk visade det sig vara inte mjölk, inte youghurt, inte en blandning mellan mjölk och youghurt, utan något som enbart skulle kunna beskrivas som get-youghurt!! Vi bet hop och bestämde oss för att försöka ändå. Såhär med facit i hand hade vi nog valt att spendera de senaste 6 timmarna med att göra något annat. Degen jäste inte, smakade surt och resultatet blev något fettigt gummiaktigt bakverk. Vi har uppfunnit en helt ny sorts kaka: surdegsgetbullar! Kladdkakan dryper av fett och är näst intill oätbar men eftersom ingen av oss gillar att slänga mat så satte vi igång att krama ur fettet med hushållspapper (nej, det är inget vi är stolta över) Men kakan går i alla fall att äta nu, men vi har döpt om den till polerad-choklad-fudge-platt-kaka. Nu ska vi avnjuta jävelskapet! Hejja oss!!!
Camilla och Eman får avsluta denna gången... Eman är med ganska mycket men det kan vara för att hon är lite grann av vår favvo!
Regnet kommer aldrig. Den lilla regnskur som kom för några dagar sedan varade inte i många minuter. Människor här är jätteoroliga inför vattenransonerna till sommaren. Det var många år sedan det var såhär torrt och vattenbrist under sommaren brukar i regel råda även när vintern är fuktig.
Eftersom det är Israel som kontrollerar vattnet i Palestina så blir palestinierna inte precis någon prioritet. Lärarna på skolan, Rich och våra vänner här berättar att de under sommaren brukar ha tillgång till färskvatten ungefär en timme var tionde dag när sommaren är torr. Landskapet ser då rätt bisarrt ut, knallgrönt i bosättningarna och på de ockuperade områdena och brunt runtomkring.
Denna morgon började vi med yoga och frukost på vårt tak bland våra sjalar som fladdrade i vinden. Allt var mycket magiskt. Solen var så varm att vi "tvingades" gå in och något "tvingade" oss att titta på Grey's anatomy. De börjar tappa det i den serien nu, vi är ganska besvikna över detta. Vad ska vi nu ha som verklighetsflykt?
Vi var i Jericho för några dagar sedan och hälsade på barnen på SIRA's andra skola. Det verkar vara trendigt att vara galen om man är ett barn här. Jericho är, med sina 350 meter under havet, världens lägst belägna och äldsta kontinuerligt bebodda plats/stad. Här var det väldigt varmt.
När vi kom till skolan var det första vi möttes av ett gäng barn som hade gymnastik. De sprang omkring och lekte fåglar och denna syn var väldigt befriande.
Vi blev väl mottagna av både de fyra lärarna och barnen och efter en falafelfrukost var det dags att hälsa på barnen. När vi kom in i ett av klassrummen hörde vi en våldsam smäll utanför fönstret och alla ryckte till. Alla utom barnen och lärarna vill säga. En lärare sa: "Oh they're shooting" och så skrattade de alldeles för högt för att det skulle vara roligt tyckte vi. "Don't worry, the children are used to it." Camillas klass bjöd upp till spontandans och med tjugo glittrande, förväntansfulla barnögon med viftande ögonfransar på sig kunde hon denna gång inte komma undan.
My på sitt håll satt med under Koranläsning som barnen iscensatte. Det enda hon förstod var att någon i Koranen vid något tillfälle gick lite halt. Vi köpte massa frukter innan hemresan och Jericho's specialitet, "pomelo" är vår nya favorit.
Tog en sväng förbi Döda havet för att doppa tårna...
ett gäng ryssar guppade omkring som små korkar i vattnet. Det såg korkat ut (hej, Frabror Frej ringde och vill ha sina skittråkiga ordvitsar tillbaka). Vet inte om det berodde på flytförmågan i det salta vattnet eller om det var ryssarnas snor-tighta speedo's, fräcke-frisyrer och dö-fräna magtröjor som gjorde att det inte såg riktigt kloka ut.
Eftersom vi är två förvuxna barn som måste stoppa alla främmande föremål i munnen för att kunna identifiera dem så var vi ju bara tvungna att smaka på vattnet. Det var kanske något av det äckligaste, nu vet vi verkligen hur död smakar!
Det satt tre uniformklädda ungdomar i skuggan av ett parasoll med gevären lite ledigt över axeln eller i knät och spelade gitarr och sjöng. Och vad sjöng de om inte "Stand by me": uänn di najt hazz kåmm and di läähääääänd iss daahk.... Mådde lite illa över dessa hippiefasoner och tog oss snabbt till bilen och lämnade Döda havet och Israel bakom oss.
VI hade vår första arabiskalektion för några dagar sedan. Vi lät ungefär såhär: "äahcharabbi, chhhrrr, shhchr, hhhhäää" och tydligen är inte detta arabiska. Vår lärarinna är en gammal lite halvgalen dam med krulligt hår som med kraxig röst drar lite råa skämt och skrattar högt. Vi älskar henne redan innerligt.
Både Mys och Camillas barn gör stora framsteg i engelska språkets vetenskap. Vi börjar lära känna dem på allvar nu och det är helt fantastiskt att känna att "prövotiden" gått ut, att de litar på och tyr sig till oss. Idag blev My hämtad uppe på taket, där hon stod och hängde tvätt, av Celina och Ruba (två älskvärda flickor som går i en av Mys klasser vars specialiteter är att kramas och säga "I love you"). "Moooo, come!! Cake!!" "Ååååh, kaka" tänkte Camilla och bjöd in sig själv. Vi blev ivägsläpade till köket där alla barnen satt fint uppradade runt ett bord med tomma tallrikar och lysande ögon. Kakan stod i ugnen och det luktade oemotståndligt. Tortyr för både barnen och oss. Kakan var enorm men det var inget problem för tio glupska små busfrön att sätta i sig. Chader slukade tre, sinnessjukt stora bitar och blev, inte helt oväntat, hyperaktiv. Vid närmare eftertanke blev alla barnen helt vansinniga och sprang runt, runt, runt och hoppade och krälade och välte bänkarna och skojbråkade och skrek och stojade. Herregud, vad ska man göra?? Efter det följde bildlektion och då sockerruset hade lagt sig rejält satt alla barnen knäpptysta och fyllde förstrött i konturerna av en snögubbe med färgpennor.
Engelskalektion i campet kändes som början på något stort. Våra elever är mellan arton och tjugosex och vi började lite lätt att prata om ämnet "equality" (ha ha)... between man & women, black and white, animals and humans osv... Det var väldigt kul. De sa r.ex. att de aldrig hade funderat över huruvida djur är eller bör vara jämställda människor osv. Efter lektionen spelade vi lite pingis (fick inte storspö men såväl lillspö) och efter det följde en snabblektion i Dabkeh (palestinsk traditionell dans).
Vi blev inbjudna av Mohammad och Mohammad på sayye (te på arabiska) hos deras familj. Eftersom de heter samma sak har de smeknamnen "Mousa" och "Moumi" (drog genast en parallell till Mumintrollen men de fattade ungefär ingenting) Medan vi satt på taket och rökte vattenpipa svepte soldaternas strålkastare över oss. (Ett ganska obehagligt och störande inslag i den annars så fridfulla, stjärnklara arabiska natten) De berättade om en internationell demonstration mot muren som de var med i tillsammans med ca hundra människor för några år sedan. Allt gick ganska lugnt till men två veckor senare kom israelisk militär in i deras hem och arresterade dem och tolv av deras vänner och satte dem i fängelse. I ett och ett halvt år! Mousa berättade att han så himla gärna skulle vilja åka ut och resa och se världen. "I can't imagine that freedom, you know, to not being watched by soldiers all the time... Tell me My & Camilla: How does it feel to be free? Känslan av att vara ett otacksamt as som inte uppskattar de privilegier man som svensk har sköljde över oss och kvällen avslutades med en djup och eftertänksam suck.
Igår hände det... dagen vi alla har väntat på. Vi åt riktig "kunafe"! Camillas eviga tjatådra kunde äntligen få sin ro.
Men My förstår varför hon ihärdigt har pratat om detta i ett & ett halvt års tid och kan inte säga annat än att hennes tjat varit befogat. Vi längtar redan efter nästa gång vi ska unna oss denna salta, feta och framförallt sötsliskiga frestelse.
