"Dödens sälta vs. himmelrikets sötma"

Regnet kommer aldrig. Den lilla regnskur som kom för några dagar sedan varade inte i många minuter. Människor här är jätteoroliga inför vattenransonerna till sommaren. Det var många år sedan det var såhär torrt och vattenbrist under sommaren brukar i regel råda även när vintern är fuktig.


Eftersom det är Israel som kontrollerar vattnet i Palestina så blir palestinierna inte precis någon prioritet. Lärarna på skolan, Rich och våra vänner här berättar att de under sommaren brukar ha tillgång till färskvatten ungefär en timme var tionde dag när sommaren är torr. Landskapet ser då rätt bisarrt ut, knallgrönt i bosättningarna och på de ockuperade områdena och brunt runtomkring.

Denna morgon började vi med yoga och frukost på vårt tak bland våra sjalar som fladdrade i vinden. Allt var mycket magiskt. Solen var så varm att vi "tvingades" gå in och något "tvingade" oss att titta på Grey's anatomy. De börjar tappa det i den serien nu, vi är ganska besvikna över detta. Vad ska vi nu ha som verklighetsflykt?

Vi var i Jericho för några dagar sedan och hälsade på barnen på SIRA's andra skola. Det verkar vara trendigt att vara galen om man är ett barn här. Jericho är, med sina 350 meter under havet, världens lägst belägna och äldsta kontinuerligt bebodda plats/stad. Här var det väldigt varmt.

När vi kom till skolan var det första vi möttes av ett gäng barn som hade gymnastik. De sprang omkring och lekte fåglar och denna syn var väldigt befriande.

Vi blev väl mottagna av både de fyra lärarna och barnen och efter en falafelfrukost var det dags att hälsa på barnen. När vi kom in i ett av klassrummen hörde vi en våldsam smäll utanför fönstret och alla ryckte till. Alla utom barnen och lärarna vill säga. En lärare sa: "Oh they're shooting" och så skrattade de alldeles för högt för att det skulle vara roligt tyckte vi. "Don't worry, the children are used to it." Camillas klass bjöd upp till spontandans och med tjugo glittrande, förväntansfulla barnögon med viftande ögonfransar på sig kunde hon denna gång inte komma undan.

My på sitt håll satt med under Koranläsning som barnen iscensatte. Det enda hon förstod var att någon i Koranen vid något tillfälle gick lite halt. Vi köpte massa frukter innan hemresan och Jericho's specialitet, "pomelo" är vår nya favorit.

Tog en sväng förbi Döda havet för att doppa tårna...

ett gäng ryssar guppade omkring som små korkar i vattnet. Det såg korkat ut (hej, Frabror Frej ringde och vill ha sina skittråkiga ordvitsar tillbaka). Vet inte om det berodde på flytförmågan i det salta vattnet eller om det var ryssarnas snor-tighta speedo's, fräcke-frisyrer och dö-fräna magtröjor som gjorde att det inte såg riktigt kloka ut.

Eftersom vi är två förvuxna barn som måste stoppa alla främmande föremål i munnen för att kunna identifiera dem så var vi ju bara tvungna att smaka på vattnet. Det var kanske något av det äckligaste, nu vet vi verkligen hur död smakar!

Det satt tre uniformklädda ungdomar i skuggan av ett parasoll med gevären lite ledigt över axeln eller i knät och spelade gitarr och sjöng. Och vad sjöng de om inte "Stand by me": uänn di najt hazz kåmm and di läähääääänd iss daahk.... Mådde lite illa över dessa hippiefasoner och tog oss snabbt till bilen och lämnade Döda havet och Israel bakom oss.

VI hade vår första arabiskalektion för några dagar sedan. Vi lät ungefär såhär: "äahcharabbi, chhhrrr, shhchr, hhhhäää" och tydligen är inte detta arabiska. Vår lärarinna är en gammal lite halvgalen dam med krulligt hår som med kraxig röst drar lite råa skämt och skrattar högt. Vi älskar henne redan innerligt.

Både Mys och Camillas barn gör stora framsteg i engelska språkets vetenskap. Vi börjar lära känna dem på allvar nu och det är helt fantastiskt att känna att "prövotiden" gått ut, att de litar på och tyr sig till oss. Idag blev My hämtad uppe på taket, där hon stod och hängde tvätt, av Celina och Ruba (två älskvärda flickor som går i en av Mys klasser vars specialiteter är att kramas och säga "I love you"). "Moooo, come!! Cake!!" "Ååååh, kaka" tänkte Camilla och bjöd in sig själv. Vi blev ivägsläpade till köket där alla barnen satt fint uppradade runt ett bord med tomma tallrikar och lysande ögon. Kakan stod i ugnen och det luktade oemotståndligt. Tortyr för både barnen och oss. Kakan var enorm men det var inget problem för tio glupska små busfrön att sätta i sig. Chader slukade tre, sinnessjukt stora bitar och blev, inte helt oväntat, hyperaktiv. Vid närmare eftertanke blev alla barnen helt vansinniga och sprang runt, runt, runt och hoppade och krälade och välte bänkarna och skojbråkade och skrek och stojade. Herregud, vad ska man göra?? Efter det följde bildlektion och då sockerruset hade lagt sig rejält satt alla barnen knäpptysta och fyllde förstrött i konturerna av en snögubbe med färgpennor.

Engelskalektion i campet kändes som början på något stort. Våra elever är mellan arton och tjugosex och vi började lite lätt att prata om ämnet "equality" (ha ha)... between man & women, black and white, animals and humans osv... Det var väldigt kul. De sa r.ex. att de aldrig hade funderat över huruvida djur är eller bör vara jämställda människor osv. Efter lektionen spelade vi lite pingis (fick inte storspö men såväl lillspö) och efter det följde en snabblektion i Dabkeh (palestinsk traditionell dans).

Vi blev inbjudna av Mohammad och Mohammad på sayye (te på arabiska) hos deras familj. Eftersom de heter samma sak har de smeknamnen "Mousa" och "Moumi" (drog genast en parallell till Mumintrollen men de fattade ungefär ingenting) Medan vi satt på taket och rökte vattenpipa svepte soldaternas strålkastare över oss. (Ett ganska obehagligt och störande inslag i den annars så fridfulla, stjärnklara arabiska natten) De berättade om en internationell demonstration mot muren som de var med i tillsammans med ca hundra människor för några år sedan. Allt gick ganska lugnt till men två veckor senare kom israelisk militär in i deras hem och arresterade dem och tolv av deras vänner och satte dem i fängelse. I ett och ett halvt år! Mousa berättade att han så himla gärna skulle vilja åka ut och resa och se världen. "I can't imagine that freedom, you know, to not being watched by soldiers all the time... Tell me My & Camilla: How does it feel to be free? Känslan av att vara ett otacksamt as som inte uppskattar de privilegier man som svensk har sköljde över oss och kvällen avslutades med en djup och eftertänksam suck.

Igår hände det... dagen vi alla har väntat på. Vi åt riktig "kunafe"! Camillas eviga tjatådra kunde äntligen få sin ro.

Men My förstår varför hon ihärdigt har pratat om detta i ett & ett halvt års tid och kan inte säga annat än att hennes tjat varit befogat. Vi längtar redan efter nästa gång vi ska unna oss denna salta, feta och framförallt sötsliskiga frestelse.