"Nu ska här åkas hem till Sverige och sprutas ut barn"

Nu har vi varit på skolan i dagarna två. Barn är helt vansinniga. "Hello, what's your name?, how are you?, welcome". Det är som vanligt helt fantastiskt att heta My. Hon har nu fått en uppsjö nya namn; Myll, Mulla, Mooo, Moiiii, osv. Efter en timme med eleverna ville vi båda två bli lärare. Och efter en dag med eleverna vill vi bara dö, av trötthet! Men herregud, barn är ju bäst. Barn är bäst för de får oss att känna oss bäst. Här är man ju idol bara man kan klippa snabbt och rakt och måla runda cirklar. Under vistelsen på skolan har My fått lappar med hjärtan på och hela fyra människobarn har sagt: "Mooo, I love you". Små barn är som sagt väldigt tacksamma att underhålla. Medan My spenderade eftermiddagen med att försöka lära 6-åringarna på skolan att hoppa hopprep (som slutade i dragkamp), hade Camilla fullt upp med engelskalektion med de lite äldre barnen (som slutade med att de istället försökte lära henne arabiska). Men hon får nog kämpa vidare lite med detta eftersom information ack så lätt går in genom ena örat och ut genom andra. Det kanske ligger något i det gamla talesättet; "Det går inte att lära gamla hundar att sitta". Den absolut minsta pojken på skolan sprang under dragkampen fram till My och fröken Rasha och pep lite grann på arabiska. Rasha berättade att han hade sagt att han hade drömt om havet och att han längtade dit (en kvarts bilfärd från Betlehem. Tyvärr blir nog detta inte mer än än just en dröm på ett tag. Just det här barnet blev nämligen födde på fel sida muren och har därmed "fel" färg på sitt pass.

Ett av miljoners miljoners galna barn.

Igår gick vi en promenad längs med Betlehems utkanter för att försöka få ett grepp om hur stor staden är. Vi gick och gick tills det kändes som att världens ände låg bakom nästa kulle. Då vände vi och gick tillbaka. Våra munläder hade vid det här laget blivit rejält torra så vi gick in i en liten specerihandel för något svalkande. Där satt en välbyggd man med en välbyggd son som undrade vilka vi var som hade vägarna förbi det här området. Vi berättade vilka vi var och våra avsikter och då blev vi utsatta för den palestinska gästvänligheten och det blev genast kaffedags. Vi satt och fikade med honom och hans son medan han berättade om sin stora familj och att han var en gammal nypensionerad polisofficer. Han hade tre fantastiska bilder av sig själv i uniform hängandes på väggen i de mest färgsprakande och guldglittrande ramar som någonsin skådats på denna jord.. När vi hade fikat klart och skulle ta oss in mot centrala Betlehem igen hade ryktet om att vi var där spridit sig och hans fru, två våningar ner, ville absolut träffa oss. Hon kunde ingen engelska utan satt mest och granskade oss och sa ibland "Bush no good, shoot palestinians". Vi blev bjudna på te som nästan var trögflytande av socker och allteftersom tiden gick fylldes rummet på med barn, barnbarn, fastrar och farmor.. Den välbyggda mannen som bjudit oss på kaffe kom ner och berättade om hans son som blev dödad av israelisk militär för tio år sedan. Han lade i nästa andetag till att han hette Faiz och att det betyder "lucky" på arabiska. Lucky tänkte vi...

Faiz & hans fru i vardagsrummet under porträttet föreställande dem med deras son strax innan han dog.

På kvällen blev vi hembjudna av våra nyvunna vänner Malek & Nabil till deras familj på kalas. De firade att de hade köpt en tv med över 600 kanaler. Kakor och tårtor rullade in på löpande band och det var totalt omöjligt att tacka nej för så gör man bara inte. Försök att på arabiska förklara att kakorna och bakverket med dallrande illröd gelé ser jättegoda ut men att du tyvärr inte kan äta dem eftersom du är vegan. Till slut fick My ljuga ihop att hon är allergisk mot färgen röd. Det var nog ingen som trodde på det av gapskrattet som följde efter det uttalandet att döma. Camilla löste geléproblemet genom att snabbt sleva i sig hälften och sedan försöka fösa över resten på My's tallrik, missa fatalt och lägga allt i knät istället. Familjekulturen som råder här känns väldigt främmande för två stackars svenskar som bara har ett syskon och träffar sin släkt mest kring jul och födelsedagar. Här träffas släkten varje kväll och då snackar vi upp emot 30 pers som alla pratar i mun på varandra, tjoar & tjimmar och barn i alla åldrar som springer kors och tvärs och skrattar livet ur sig. Stämningen är väldigt skämtsam och alla retas med varandra oavbrutet. Nabils systerson kallar de t.ex. för "ryssen" ("because of his bright eyes & big head"). Av någon oförklarlig anledning blev det bestämt att vi skulle ha dansuppvisning för släkten. När vi på ett vänligt sätt försökt avböja detta och dra oss undan blev det i alla fall bestämt att vi skulle möta upp några av tjejerna för fotbollsträning med efterföljande dans och grillning dagen efter (som kompensation). Något vi mer än gärna "ställer upp" på. Efter dagens alla fantastiska barnupplevelser slängde Camilla ur sig: "Nu ska här åkas hem till Sverige och sprutas ut barn" och My rös lite vid tanken men förstod faktiskt (trots tidigare barnskräck) varför Camilla yttrade föregående mening.

Kom hem och fullkomligt stupade i säng. Vi är som två spädbarn, möts av så mycket nya intryck varje dag att vi behöver minst 11 timmars sömn per natt för att över huvud taget förstå en liten del av allt som händer runtomkring oss.