Första dygnet på Västbanken

Många tankar har cirkulerat i huvudet inför vår två månaders vistelse i Palestina. Vi åker inte iväg med en vision om att rädda världen eller på något sätt kunna hjälpa till att lösa den infekterade konflikt som råder mellan israeler och palestinier. Vi åker till Västbanken för att visa det palestinska folket att det finns folk från andra delar av jorden som bryr sig. Vi ska hjälpa till att göra deras vardag lite mer värdig och visa dem vårt stöd. Så länge vi lyckas inge en enda människa en gnista mer hopp så är resan mödan värd. Vi gör denna resan minst lika mycket för oss själva. Vi behöver få perspektiv på tillvaron och få insikt i människor olika möjligheter och villkor runtom i världen. Och vi vill göra er därhemma medvetna om vilket fruktansvärt förtryck palestinierna är utsatta för. Ni som sagt till oss innan vi åkte att alla goda gärningar i slutändan visar sig vara egoistiska har kanske rätt. Men vad spelar det för roll när det i slutändan resulterar i något bra? Ända sedan Camilla var i Palestina för knappt två år sedan har hon längtat tillbaka. Det har varit svårt att motivera varför man längtar tillbaka till ett land där frustrationen över all förnedring som palestinierna måste utså gör det svårt att andas. Men att komma hit igen gör det uppenbart, det är människorna. Värmen hos människorna som bor här gör en så oerhört rörd att man vill göra allt man kan för att få ge åtminstone en liten gnutta glädje tillbaka. My förstår varför Camilla längtat så.

Första dagen

Vi fryser..
Elementen har inte fått stenhuset att bli varmt ännu.. ligger med dubbla filtar och ska försöka somna. Är nu efter 4 dygn på resande fot äntligen framme i Betlehem. Verkligheten har inte hunnit ikapp oss än, befinner oss i något slags vakuum och förstår nog inte riktigt att vi är här. Klockan är lite efter sju på morgonen och vi blev nyss mottagna på skolan och visade till lägenheten där vi ska bo. Kylen var laddad med frukt och frukostmat och trötta som vi var blev vi nästan rörda till tårar av denna gästvänlighet. Av de två sovrummen var ett fult och ett fint. Camilla och My kom överens om att vi ska bo halva tiden var i varje rum och vi singlade slant. My vann! Täcket, kudden och lakanet är leopardmönstrat och ludet, exotiskt värre, grrrr! Camilla valde att ligga och gnida sig mot det pälsiga fanskapet. Det hade My inte psyke till att göra så hon grävde fram några påslakan ur ett skåp och tänkte att Camilla minsann är lite äcklig, i smyg.

Att komma in i Israel när man nämnt att det är Betlehem man ska till är lite av ett helvete. Av principiella skäl ska de kolla igenom alla ens ägodelar och scanna väskorna. När My skulle igenom passkontrollen och sa att hon behövde visum för sju veckor blev det ett jävla liv. What's your business in Bethlehem? Where are you gonna work? What's the origin of your family name? My blev ivägslussad mellan fyra olika tjänstemän och tjänstekvinnor och alla ställde massa frågor och givetvis blev man nervös då man inbillade sig att alla frågor var kuggfrågor och ett felsvar eller tvekan skulle skicka oss tillbaka till Sverige. Hon fick i alla fall till slut visum.... för en månad.. Jamen det var ju värt.. jävla bråkstakar. Camilla fick en stämpel för tre månader eftersom hennes passkontrollant inte la någon större vikt vid att misstänka henne för några illdådsplaner. Här gör de nämligen lite som de vill, mest för att jävlas. Ska man in och vistas på palestinskt område gör de nämligen allt för att göra livet lite surare för en. Det enda positiva My tänker att hon fick ut av detta är att hon ser lite mer skräckinjagande ut än Camilla, och det är ju en egenskap som inte går av för hackor och som kan vara rätt användbar.

Första morgonen vaknade My till av böneutroparen, fantastiskt vackert. När det tystnat hörde hon att Camilla vaknat till liv och att hon lyckats få igång stereon. Bon Iver's "Creature fear" strömmade ur högtalarna och då brast allt. Vardagen kom över lilla klena My och hon tog till lipen, för allt och ingenting. Fina Camilla kom in med värmande kanel-te och agerade terapeut och efter det kändes allt lite bättre.

Efter frukost i värmande sol (det är nästan som svensk sommar här, varmt på dagarna och ca 12 grader på nätterna) begav vi oss ut på Betlehems gator. Med blek hy, Lykke-Li-bollar på huvudet och varsin mönstrad sjal sticker vi minst sagt ut eftersom läget i Gaza resulterat i att det knappt är några turister alls här längre. Palestinier är otroligt gästvänliga och alla hälsar oss varmt välkomna överallt utan att vara påflugna eller vilja lura in oss i deras affärer för att köpa något. Vi pratade med lite folk och drack salvia-te med en tjock och snäll gubbe som hette John. Vi har lärt oss prata lite mer arabiska och kan nu berätta för folk vad vi heter, fråga dem vad de heter samt tacka artigt för oss och kolla hur folk mår osv... vet fortfarande inte vad "förlåt" eller "ursäkta" heter men hoppas att någon snart kan tala om det för oss då vi titt som tätt vinglar ut i gatorna så bilarna måste tuta och folk måste väja... Vi ska få arabiska-lektioner och är båda väldigt exalterade över detta.

Salam