"Öga för öga, tand för tand"

Föreläsningen vi var på i Jerusalem i förrgår hölls av en svenskfödd konverterad judinna som varit bosatt i Haifa (norra Israel) sedan 18 år tillbaka. Hon pratade under rubriken "Finns Gud i Gaza?" Hon sa att uttrycket "öga för öga, tand för tand" inom judendomen inte syftar på hämnd, utan snarare betyder: "Om du kapar av händerna på en pianist så har pianisten rätt till en betalning av dig som är värd lika mycket som dennes händer". Hon sade även att judendomen har ett fredsbudskap, att döda en annan människa är att synda mot både mänskligheten och Gud. Frågan kommer då givetvis upp: Hur kan israelerna med föregående riktlinjer berättiga sitt handlande i Gaza? Svaret blev kort och gott att konflikten inte är religiös, den är politisk! De som styr staten Israel idag är i huvudsak inte religiösa och de har "kidnappat" religionen och missbrukar den. Det är militären som sätter tonen eftersom de är så fruktansvärt många. De israeliska bosättare som tycker att det borde finnas ett stor-Israel utan palestinier tolkar judendomen ur deras perspektiv. Men att svartmåla alla israeler och dra dem över en kam är kanske det dummaste man kan göra. För många israeler, faktiskt de flesta av ungdomarna, förblir ockupationen av Västbanken frånvarande. Det går alldeles utmärkt att leva sitt liv utan att ha en aning om vad som försiggår på andra sidan muren. De israeler som är mot kriget och förtrycket av palestinier har ingen naturlig kandidat eller självklart parti att rösta på i kommande val och de har ingen att prata med. Genom en bojkott av Israel intar alla israeler automatiskt försvarsställning. "Bojkotta ockupationen! Börja igår", sa föreläsaren men det är kanske inte alltid så lätt. Hur ska man t.ex. veta att citronerna man står och håller i på ICA inte kommer från bosättningarna på ockuperad palestinsk mark? Föreläsaren menade också på att många idag har "glasat in konflikten i en plexiglas-kub" och dövar sitt dåliga samvete med: "Det är inte vårat fel, det är Hamas fel." Vi skulle vilja vända på det hela och inte fokusera på vems fel det är genom att ställa frågan: "Vems rätt är det?" I just denna fråga så anser ju sig båda sidor ha rätt.

Det känns som att den enda vägen för att kunna sluta fred mellan palestinier och israeler är att de möts. Ni vet, "han tappade sin plånbok på gatan och jag plockade upp den och så blev vi vänner för livet". Problemet är att här inte existerar någon gata att tappa plånboken på. De lever segregerade från varandra och de vanligaste mötena sker vid check pointsen och det är inga positiva möten. Men det finns organisationer som jobbar med just dessa möten. "Parents circle" t.ex. är ett forum där föräldrar som mist sina barn till följd av konflikten kan mötas och samtala. Det finns även en orkester som består av människor från båda sidorna. Hoppet finns alltså kvar och förhoppningsvis är kanske uttryck såsom: "Jag hatar alla blattar, förutom min kusins kompis, Ali, han är ok!" ett minne blott.



Igår gick vi upp tidigt för en timmas morgonbasket och insåg till vår förfäran hur otränade vi blivit (jävla julmat... "Hej, Sverige ringde och ville ha sina i-landsproblem tillbaka"). Blev svettiga, andfådda och fick ett väldigt smärtsamt håll i getingmidjan. Idag sitter vi med träningsvärk i nacken, armarna, mellan revbenen samt vänster skinka.

Gick på kvällen en promenad inne i Aida Camp (flyktinglägret som vi kommer att vistas i de dagar vi inte är på SIRA-skolan). Det var ganska jobbigt. Muren är ständigt närvarande. Här är man bevakad dygnet runt och känner sig lite grann som ett djur i bur (kan ju inte så säkert veta hur de känner sig men tänker att det aldrig kan vara roligt). När vi passerade FN-skolan inne i campet blev vi väldigt sorgsna. Israelisk militär, som står i vakttornen längs med muren, sköt för några år sedan rakt in i skolan. För att få barnen efter denna "incident" att våga sig tillbaka till skolan cementerade man igen fönstrena som vetter mot muren. Vad har man för anledning att skjuta rakt in i en skola som FN driver, undrar vi och många fler? Men människorna där inne ler och hälsar glatt. Det bor ca 4000 människor i lägret varav hälften barn och av de barn som vi stötte på att döma är de alla flamsiga, busiga och allmänt halvgalna.



Här satt en liten pojke, 13 år gammal, varje dag och försökte bränna hål på muren. När israelisk polis upptäckte honom satte de honom i fängelse.... 13 år gammal!

Lagade senare en linssoppa som påminde lite för mycket om såsen i vita-bönor-&-tomatsås-på-burk för att vi skulle vara helt nöjda med resultatet. Men med lite pitabröd & hoummus som tillbehör klättrade humöret upp ett pinnhål. Kvällen avslutades med värmande kaffe, sesamfrökex, "Stolthet & fördom" (långfilmen med Kiera Knightly) och ett och annat spasmiskt ryck som kan härledas till frustrationen över att kärleken aldrig är lika romantisk som på film.